Funderingar

Sedan mitt stamlunchställe stängdes i höstas har jag känt mig lite vilsen. Jag tycker ju om att gå ut och käka åtminstone två gånger i veckan. Och jag har rätt höga krav på lunchmaten, eftersom jag anser att det på vardagarna är dagens huvudmål.

Men att inte ha en fast punkt att gå till betyder även att man hittar nya miljöer. 

Idag när jag travade iväg mot Savoy blev jag ikappsprungen av en man med rullator (!), trots att jag gick ganska raskt.
- Hallå där, sa han.
Det var en granne. Han råkade ut för en lättare stroke förra året, men är nu frisk.
- Är du ute och kör, sa jag.
- Jo. Den här har jag bara med som shoppingvagn. Den är så bra när man ska till Systemet. Är du kanske på  väg dit du också?
- Nej, jag ska gå och äta lunch.
- Jaså. Du lagar inte hemma?
- Jo. Men två gånger i veckan brukar jag tycka om att gå ut. Se lite folk.

- Ja, det är ju alltid trevligt.

Så här sitter jag nu och har ätit en god schnitzel med massor av grönsaker. De har en väldigt spännande buffé här. Mango och granatäppelsallad. Tryffeloljemarinerad broccoli. Majrova och andra nyttigheter. Och nu har jag hunnit till päronpajen med grädde. Till kaffet. Funderar över folk jag ser. Flera bekanta ansikten, förstås. Någon hejar. Kommunalrådet t.ex. Och även ett kommunalråd från Pajala. Vi träffades en gång i Helsingfors under rätt roliga förhållanden, och han kände tydligen igen mig.

Det är mycket folk och snart ansluter fyra helt obekanta personer, frågar om de får slå sig ner vid mitt bord, och jag säger förstås att det går finfint. En av dem bor här, men övriga kommer från Göteborg, Stockholm och Rom. Trevligt. Det pratades en del bostadspriser, bland annat.

Det är kul att träffa folk, och att gå ut ensam och sätta sig, har jag inget emot. Något som mina före detta kolleger tyckte var lite konstigt. 

Päronpaj med utsikt över menigheten, kvinnor i slöja, danska militärer, och annat vanligt folk.
Detta var precis innan bordet blev fullsatt.

*****