.. renar fick vi sällskap med på vår långa runda idag. Det är sammanlagt fyra stycken som blivit kvar här vid kusten efter att alla andra kompisar flyttat till fjälls efter vintern. Renägaren har försökt fånga in dem, har lyckats med en, så nu är de bara tre kvar.
De två vi såg, var måttligt imponerade av vår framfart och vände ändorna till och släntrade före oss en bit på vägen innan de ledsnade och drog iväg till skogs.
Två ovilsna damer fick vi också sällskap av på eftermiddagen. De rullade in på vår infart så elegant, trots att de aldrig varit hit förr. Och vägarna till oss är omvittnat kluriga. Vi visste att dessa två skulle komma och tänkte
- Ja, ja. Dom ringer väl, när dom vill ha orienteringshjälp.
Men se - det behövdes inte.
Vi hade inte setts
på ett par år. Inte så konstigt då en av dem normalt bor i Pakistan och den andra i Rutvik. Magda (Vi kan kalla henne så. Självdöpt.) har bott i Luleå, jobbat med Benke på den där tiden när han snuvade en tjänst framför näsan på Maud. Ja, Olofsson, alltså. Inger, hon från Rutvik har också funnits i det gänget om än lite vid sidan om.
Hembakt tunnbröd från egen härd förärades oss. Vi förärade dem hembakt smörbulla, citronrån och kaffe ute på terrassen. Det gick faktiskt att sitta ute. Snack och berättelser om än det ena, än det andra tills de var tvungna att ta sig vidare. Det var snack om något bröllop, som de skulle bevista senare på eftermiddagen.
Vi tog det lugnt resten av dagen, men fixade lite med samfällighetens angelägenheter tillsammans med ordföranden.
Kan tyvärr konstatera att kvällarna börjar bli lite skumma. Man måste tända lampor. Huvva!
*****
