Vi har haft trevligt - i backarna, på restaurangerna, i den hyrda stugan. Mycket motion. Mycket god mat och mycket kul.
Det jag slås av är den där egna förmågan. Det är ett år sedan jag stod på carvingskidor senast. Lite spänd är jag väl när jag stiger av liften första gången.
- Vi tar väl den där lättare backen, va. Så vi får känna hur det är.
Och så bär det iväg. Trodde du att det gick lugnt tillväga? Nej - full fart. Takterna sitter i. Det känns överhuvudtaget inte som om jag haft annat än skidor på mig hela tiden. Det är som att cykla.
Den där fantastiska känslan att behärska två bräder (visserligen av den mer kostsamma sorten) under fötterna, i hög fart, och fullt styrbara. Fartvind i ansiktet. Det finns nästan inget som går upp emot det.
Vädret kunde i och för sig ha bjudit på lite trevligare nyanser än blågrått. Envist. Meteorologen rapporterar högtrycksinflytande. Ibland kan det innebära moln. Fullständigt stillaliggande. På låg höjd. Vi hade dimma i tre dagar! Det ger så kallat flatljus, som innebär att man inte urskiljer särskilt många detaljer i snön. Det blev till att känna sig för. Men kul var det, och sanningen var att om man höll sig i de smala nedfarterna med skog på båda sidor, så framträder detaljerna rätt bra.
Kvällarna med samtal om världens tillstånd. Om våra bakgrunder. Om livet i Iran, Jämtland eller Tornedalen. Historier. Minnen. Liv. För oss från 18 till 68 år.
Det här gör vi om. Inte om ett år. Nej - snarast möjligt.
Men först: Två veckor med heltidsjobb, för en pensionär. Hur ska det gå? Ont i halsen har han fått också.
Som om inte höstens fyramånadersvirus skulle ha räckt.
 |
| Obs! Färgbild. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar