När endast kroppsspråket hjälper.

Jag är inte de stora gesternas man. Det erkänns. Visst rör jag säkert händerna när jag berättar något. Det gör man väl omedvetet. Men vi svenskar är väl inte kända för att prata med kroppen, i samma utsträckning som Medelhavets folk.

Men nu har jag kommit på en idé.

När man går sin promenad, vinter som sommar, händer det så gott som alltid (idag vid två tillfällen) att man blir halvt ihjälskrämd av något tokcyklist, som från ingenstans dyker upp i rasande fart och kör om en på 2 dm avstånd. Ingen förvarning, ingen förståelse. Många cyklister är verkligen trafikens rötägg. Jag hoppas de inte kör bil på samma sätt.

Finns det inte ringklocka på styret, längre? Och om det gör det; varför används den aldrig?

Varje gång det där händer, så brukar jag försöka höja min röst och "ryta till", men till föga nytta. Jag tänker också på vad som kunde hända om jag tar ett litet snedsteg ut till höger, eller halkar på en liten isfläck och vinglar till bara lite, lite. Då blir jag massakrerad. Och förmodligen cyklisten också. Min hämnd kommer så att säga ögonblickligen.

Men tillbaka till min idé.

Jag ska börja gestikulera, när jag går där i samspråk med min promenadkompis. Är jag ensam kan jag alltid låtsas att jag talar i mobilen med handsfree (det är ju tillåtet att agera byfåne, och gå och prata för sig själv, nuförtiden). Och gestikulera vitt och brett. Min förhoppning är att jag ska slänga ut en arm precis när en sådan där cyklistdåre tänker passera. Förmodligen kommer jag också att ha en batong instucken i ärmen. Rätt över näsan hoppas jag träffa. Pang! Säga "ojdå" och bara gå vidare.

Så se upp du tvåhjuling! Du kanske blir av med ett näsben framöver. Det är bara att välja.

*****


Nu ska ingen tro att jag inte cyklar själv. Det gör jag. Jag har ringklocka och jag kör om gående med stor respekt och efter att jag 20 m innan klingat i den lilla klockan. Det finns kanske fler, som kommit på samma briljanta idé som jag, så jag passar mig noga.

Andra bloggar om: Cyklister, Trafik, Dårar