 |
| David Väyrinen inleder |
Igår 'träffade' vi Mattias Timander på en författarkväll. En till bristningsgränsen fullsatt salong lyssnade och skrattade åt hans berättelser kring livet och boken. Intervjuad av Kerstin Wixe, som vanligt dessa kvällar.
Det där uttrycket som utgör bokens titel
vet jag inte om jag kom till klarhet om, men det var något talesätt i
den by där handlingen till en del utspelar sig. En by nästan vid foten
av Kebnekaise, ja nästan i Nikkaluokta. Byn heter bara Byn i boken, men
jag kan avslöja att det är Pirttivuopio som avses.
 |
| Han ser inte så glad ut. Men det var inte vad som gällde alla andra ögonblick. Tvärtom. |
Mattias Timander är ung. Född 1998 i Kiruna och har hunnit med att vara politiker också. Han förekommer också ibland i programmet Tankar för dagen i P1.
Det ska bli intressant att läsa hans bok. Det avslöjades lite om att han nu håller på med sin andra roman.
En trevlig kväll på Kontext.
*****
Det där fick jag ständig höra som barn. Min stränga pappa sa det och hans mamma var ju från Kiruna om du minns. En av döttrarna till Bengt Lundgren som var Hjalmar Lundbohms närmaste man. Jag har alltid trott att det där var ett vanligt uttryck men när du nu berättar så förstår jag att det kanske är väldigt lokalt! Hemskt är det iallafall, snacka om att trycka ner barns självkänsla. Tur att både min pappa och jag repade oss - kanske bidrog trotskänslan man fick till det. Och hur den där viljan i skogen såg ut fick jag aldrig klart för mig heller! Monet
SvaraRadera@Monet
RaderaVi får väl se om jag kommer lösningen närmare.
Jag använder det och ser inte det som att trycka ner, men säger det med glimten i ögat. Beror kanske på hur man uttrycker sig :-)
RaderaTack för intressant boktips.Tillagd i läsplattan
SvaraRadera@Babsan
RaderaBra! Då får jag provision. :-)
Kan hända att det är från Kiruna. Det har jag alltid sagt åt mina egna barn och barnbarn. dessutom använder jag fortfarande åt ungdomarna i gymnasiet :-) ( är från Kiruna)
SvaraRadera@Lena
RaderaMen jag förstår egentligen inte vad det betyder. Tycker bara att det låter rätt vackert/poetiskt.
Kan bara tillägga att om man som barn som jag ständigt fått höra detta är det varken vackert eller poetiskt. Der behöver inte sägas med särskilt eftertryck - det är alldeles väldigt klart att det handlar om att man ska hålla tyst, anpassa sig, lyda och inte ens ifrågasätta vad det är man är tillsagd att göra eller ställer frågor kring. Det är dessutom för ett barn ett så abstrakt begrepp att man precis som jag skrev, inte förstår hur den där viljan ser ut eller i vilken skog den befinner sig. Och varför just ens egen vilja - ens eget jag - inte har något värde alls. Det är långt ifrpn bra och ligger ju ljusår från hur man ser på barns utveckling idag/Monet
SvaraRaderaKänns som ett nästan penalistiskt uttryck. Men jag härstammar i och för sig från Ystad vilket inte direkt är granngårds med Kiruna :)
SvaraRaderaMen vi hade vårt. Hemma knäppte min far med fingrarna om jag satt i "hans" fåtölj när han kom in i rummet. Då skulle man flytta på sig illa kvickt. Något min mor aldrig skulle ha gjort trots att hon var den starka i familjen.
@Christel
RaderaSom sagt. Jag får återkomma när jag läst boken om jag då förstår uttrycket.
Apropå Kiruna - ikväll kl 2000 är det Antikrundan just därifrån! Monet
SvaraRadera@Monet
RaderaJepp - det ska jag se.
För mig har uttrycket koppling till ris, som växer/finns i skogen. I min barndom var det mattpiska som användes istället.
SvaraRaderaBoken har jag laddat ner för lyssning.
/ Carin
@Carin
RaderaVerkar vara ett känt 'begrepp' för fler än jag anat.