Inte lätt tänka skriva rätt

En liten gobit, från Tiina, en av mina bästa lunchkamrater. Bland annat.

---
FN skickade ut en enkät över hela världen med uppgiften:
"Ge oss din ärliga åsikt om hur en lösning på bristen på mat i övriga världen ska se ut"

Det hela misslyckades.

Varför?

Jo:

*I Afrika visste man inte vad "mat" var

*I Östeuropa visste ingen vad "ärlig" betydde

*I Västeuropa visste ingen vad "brist" innebar

*I Kina kände ingen till begreppet "åsikt"

*I Mellanöstern visste ingen vad ordet "lösning" stod för

*I USA hade de inte hört talas om "övriga världen"
---

... och skrattet vill nästan fastna i halsen.

Blött, grått, gott

Fredagstrafiken är lugn, så där en timme före den ordinarie rusningen. På väg ut till stugan börjar det storsnöa. Dagen har annars helt gått i regnets tecken. Hastigheten på E4 dras ner till mellan 70 och 80 kilometer i timmen. I kolonn går färden. Ovanligt! Inte ens BMW-ägarna blåser förbi.

En klibbig, blöt massa täcker brotrappen. Knappt bortborstbar. Med oöverträffad frenesi vräker snön sig ner från en mörkt grå himmel, när jag packar upp ur bilen och bär in väskorna.

Snabbt höjer jag värmen på elementen och tänder en brasa.

Senare på kvällen, när värmen och ljuset fyller varje vrå, käkar vi gott. Ikväll enklast möjliga. Vedrökt fläskfile med en bulgursallad och rosepepparcremefraiche.
---


Lördagen bjuder lite med armbågen till en kort promenad. Dimma, vindstilla, tyst. Det enda som hörs är porlandet i bäckar och diken, som nästan överfylls. Visst! Blundar man så kan man föreställa sig våren. Och jag gillar det, verkligen. I april!
En eftermiddag på soffan, med en spännande bok. Jag har ledigt. Behöver inte befatta mig med något i matväg, annat än vänta på den, och äta. En fylld kycklingfile, rostade rotfrukter, en fin sås, och syrlig, färsk spenat.
---

Söndag med strilregn. Tänk att all den fina snön, den halvmeter vi hade för några veckor sedan, nu börjar sjunga på sista versen. Hårda vindar från syd. Havets vattenstånd gör hela stranden oigenkännlig. Kajakstenen, där vi normalt kliver i våra kajaker är helt under ytan och den är mer än meterhög. Vattenlinjen har klivit 10 meter närmare vårt hus och jag hoppas att skattemyndigheterna inte kommer och kollar min uppgift för fastighetstaxeringen. 75 meter till vattnet, ter sig mer än lovligt felaktigt just idag.

Efter en tjuvstart på adventstiden, med kaffe och saffranskaka, drar vi iväg hemåt i novemberskymningen.

Mörker.

Paus

Ha en stenlugn helg!

Bolagisera

I dagens Ring P1 föreslog en kvinna att kungahuset skulle bolagiseras.

Utmärkt idé!
Allt som inte är i allmänhetens intresse, borde väl vara föremål för näringslivet att sköta. På vinst eller förlust.

Cirkus Bernadotte Ltd, om man vill internationalisera.
Kalles catering. Specialitet: grodor.
Vickans presstjänst HB
Casino Royal AB?



Andra bloggar om: Kungahuset, Monarkin

Va-va, som iZac säger

Kommer det en ny Bond-film idag..... igen?!

Jo, de'ä premiär! Det sa'rom på radion. Men de var ju för nån månad sen, i filmkrönikan. Och förrförra helgen i Kulturnyheterna, och i fredas i NSD. Å DN recenserade en i förra veckan, och idag...

Vadå, samma? Ä're samma film? Har'om premiär på filmer varenda da'?
Casino Royale?
Hrmpf!
Den såg jag ju 1967!



Andra bloggar om: Bond, Film, Redan less

Torsdag - dags igen

SVT1 klockan 21.00

Dagens avsnitt handlar om djurens betydelse för vår omvärld. Klicka på bilden för att läsa vidare.

Rovdjur - Ja

En undersökning i norrlandslänen, plus Dalarna visar att en klar majoritet sympatiserar med statens rovdjurspolitik. 11000 personer har tillfrågats och 70 procent är positiva till rovdjuren. Detta rapporterar TT via Dagens Nyheter idag.

Ja - Vad hade vi annars trott?
Rovdjurshatarna är gapiga, men alltså rätt så få.

Vi andra kan också morra ifrån.
Grrrrr!



Andra bloggar om: Rovdjur, Rovdjurspolitik, Miljö, Naturvård

Angående min nya chattfunktion

Man lär så länge man lever.

Vill bara förtydliga.

Du ser den lilla chattrutan och skriver i den också.
Det hamnar i min MSN. Jag läser alltså inte på bloggsidan.
Jag ser också ditt namn/signatur, eller vad man nu kallar det.
Det vi chattar om kan bara vi själva läsa. För alla andra visar chatten upptaget, med gult sken i den lilla "lampan".

Så är det. Och det funkar finfint.

Årets bästa krog

Vill du äta gott. Riktigt gott. Då har jag ett förslag.

Årets bästa svenska krog har utsetts, av "tidningen för professionell matlagning tillsammans med restaurangguiden för Sveriges bästa bord"^*) rapporterar SR P4 Norrbotten.

Krogen ligger i Kattilakoski, Niskanpää i Tornedalen. Den heter Kattilakoski Gastronomi och är inrymd i en oerhört vacker byggnad på Torneälvens strand. Det är inte första gången krogen har fått pris.

Så ta E4:an till Haparanda. Sväng norrut, passera Övertorneå, sedan kan du börja spana på höger sida. Du kommer inte att ångra dig. Jag har nämligen provat, så jag vet vad jag pratar om.


^*) tidningarna finns ej tillgängliga på nätet, annat än för prenumeranter. De är framförallt branschtidningar.

Andra bloggar om: Mat, Gastronomi, Restauranger

Om värdet av matematik

Vaknar av att någon försöker slänga en hink vatten in på balkongen. Balkongdörren står öppen nattetid, så ljuden utifrån är tydliga. Tack och lov är balkongen inglasad.

Det är regn. I kaskader.

Jaha - Då var man vaken i vargtimmen igen. Och tankarna börjar snurra. Långt. Blir irriterad. Jag vill ju sova två timmar till!

När jag gick på gymnasiet, eller var det möjligen redan i realskolan, så tyckte jag att matematik för det mesta var tråkigt. Dödens trist! Vi hade dessutom världens tristaste och sämsta mattelärare, som inte gjorde något för att ämnet skulle bli mer intressant.

Min största triumf var, när jag lyckades lösa ett sannolikhetskalkylproblem, som inte ens läraren kunde. Vilken bubblande känsla det var, när hela problemet var uppkritat på svarta tavlan [som under min skoltid alltid varit grön!(???)], och läraren med förvånad min konstaterade att det var rätt.
"Det måste vara rätt", sade han.

Men inte ens denna seger ledde till ökat intresse från min sida. Matten kändes bara meningslös. Och luften gick fullständigt ur mina ambitioner att forsätta räkna ut hur stor chansen var att ett häftstift skulle ställa sig på spetsen om man tömde en hel ask över golvet.

När pubertetens alla hormoner rasade i kroppen var det ibland si och så med sömnen. Det var då jag kom på min geniala idé. Matematiken skulle hjälpa mig. Uttråkad över den, som jag var, skulle den säkert få mig att somna.

Sagt och gjort. Så fort jag kände att tankarna for iväg och började snurra, så där mitt i natten, försökte jag bara framkalla bilden av matteboken i min hjärna. Allt annat rensades bort. Det var supereffektivt. Särskilt när jag efter några nätters tränande kunde koncentrera mig på att bara se baksidan av boken. Den var helt tom och av grågrönbrun kulör. Ett säkert sömnpiller.

Och tro mig eller inte - Det funkade även inatt, ännu 43 år senare. Tala om gedigna uppfinningar!

Klockan ringde halv sju, och jag klev upp, pigg och rask, till en ny dag.

Gomorron!


Elisabet, gör tvärtom!

Ny direktchatt

Jag har bytt chattsystem, för lättare kontakt.
Nu sker uppdatering automatiskt.
Du behöver hoppa in i "plugoo-rutan" i min högerkant, skriva och skicka.
Lyser det grönt sitter jag på plats. Rött betyder att jag svarar senare.

Vi hörs väl?

Förstklassig

Ramlade över ett gammalt skolfoto. Varje höst kom Ulla-Britt Larsson med sin kamera, ställde upp den på sitt stativ och fotograferade. En bestämd dam, som inte fjäskade. Snabbt skulle det gå.

Fröken Hjärtstrand, mina första klasskamrater, min första skolhöst. Platsen var Norra Örnässkolan, Luleå. Året 1956. Året då TV:n kom till Sverige, även om vi i de norra delarna fick vänta fem år till. Ute i världen var det revolt i Ungern och krig i Suez.

Vi bodde på Krongårdsringen. Barnen var många och flera av dem som gick i klassen bodde i samma kvarter. Där finns Janne, som jag haft kontakt med hela livet och till och med jobbat tillsammans med och varit chef för.

Där finns Elisabeth, som jag då och då träffar på. Nu jobbar hon på SAS. Kent arbetade på SVT senast jag träffade honom. Han har inte fluga och hängslen nuförtiden, tror jag.

Berit, som sitter främst och längst ut till vänster var jag kär i. Obesvarat. Lisbet och Elisabet var gårdens bitchar, retades alltid. Carina har jag inte sett på säkert tjugofem år, men härom dagen såg jag hennes föräldrar, ett stiligt par, promenerande på stan. De känner igen mig och vi hälsar alltid på varandra. Carina dansade balett och gjorde mig en gång väldigt besviken, när hon skulle ha uppvisning för oss andra. Och så kom hon.... i trikåer. Förväntningarna var ju balettkjol och tåspetsskor. Hon dömdes ut direkt, av mig. Hoppas jag är förlåten.

Eva med den ljusa jätterosetten var den i klassen som först lärde sig simma. Jag var grymt imponerad.

Undrar var alla andra tagit vägen. Kanske känner du igen någon. Det vore kul om man kunde få veta.

Tom

Som en urkramad tub, ligger jag nu här och försöker fylla min kropp med substans igen. Vad sade jag? Hur uppfattades jag? Vad ville dom? Vad vill jag?

Samtalet/förhöret gick bra. Lättsamt. Men knepigt.

"Hur behandlar du en anställd, som kommer in på kontoret och gråter?"
"Vad skulle du göra om en kund vill pruta, och som annars hotar med att sluta anlita firman?"
"Du är 57 år. Hur länge tänker du jobba?"
"Berätta hur du tänker lägga upp en arbetsvecka."

Många frågor, många svar. Under nästan två och en halv timme. Det kaffe som bjöds hann jag inte med att dricka upp. Frågorna haglade. Kände mig som en politiker.

"Tala om för oss..."
"Vad vill du ha...."
"Hur skall din introduktion se ut om..."

Hur jag kom hem, vet jag inte riktigt. De tre milen från den trevliga norrbottensgård där intervjun ägde rum, gick i regndis.

Och inte vet jag vad som händer.
Inte vet jag hur de ser på mig.
Sikten framåt förblir dimmig ett tag till.

Där hjälpte inte nya vindrutetorkare!

Stolt

Har just genomfört den enda "reparation" man kan utföra på en bil av någotsånär nutida modell, förutom att byta däck, tanka och fylla på spolarvätska.

Jag har bytt torkarblad.

Och det är inte särskilt enkelt.
Faktiskt!

Händelselöst

Nu har Expressen hittat ett vapen, som användes vid något rån i Mockfjärd i Dalarna, som åtminstone jag har glömt. Genast drar spekulationerna igång. "Är detta mordvapnet, som ändade Olof Palmes liv?" Och Expressens ägare kan bara drömma om hur många sköna slantar detta skall inbringa.

Thomas Quick är oskyldig! Det också. Så nu skall JK utreda hur rättegångarna har gått till, efter att ha fått en utredning i handen som brottarlegendaren, numera advokaten Pelle Svensson har pysslat med ett tag.

Det händer för lite.

Vi får ta till gamla grejer och dra dem ett varv till.

Yngsjömördaren - Var det inte han som stal mina skidkläder ur förrådet härom året.

Undrar......

Räddad

I oktober upptäckte vi den här lille gynnaren på ett fönster i stugan. Den verkar nämligen trivas alldeles utmärkt som gårdskarl/fastighetsskötare
/vaktmästare, eller vad den nu kan tänkas stå till tjänst med. För mig räcker det gott om den vill hålla oss lite sällskap.

Men igår fick jag mig en tankeställare. Kanske får h*n inte den uppmärksamhet h*n önskar. Kanske är h*n deprimerad över att inte bli fotograferad, att inte bli bekräftad på samma sätt, som den gången, då h*n fick visa upp sig på bloggen första gången.

Vi drack vin i lördags kväll. Var och en ansvarar för sina handlingar. Det är inte det. Men kanske skall man slänga eventuella slattar innan man går till sängs. Nu blev glasen stående vid diskbänken över natten, odiskade. Och då uppstår en möjlighet. Har man inte blivit ihågkommen, eller uppmärksammad kan ju livet te sig hårt. Det är lätt att bli deprimerad. Ta till spriten... värdfolket här i huset verkar ju ändå inte bry sig.

Inte vet jag vad den lilla sländan tänkte. Men plötsligt låg den där i diskvattnet, till synes död. De skira vingarna utbredda över vattenytan. Orörlig. Livet hade troligen passerat revy i det lilla huvudet och nu hade h*n frid.

Men så väcktes mitt riddarhjärta. Raskt fiskades h*n upp på en bit hushållspapper. Lite slak. Lite tufsig med vingar och känselspröt i oordning, som efter en häftig älskog. Inte ett liv.

Men hushållspapper är livet. Det visste du inte! Vätan sögs upp. Snart började jag se små mikroskopiska rörelser, ryckningar i ben, vingarna rättas till och läggs på plats längs ryggen. Och det tar inte lång stund förrän de långa känselspröten börjar putsas och sträckas i hela sin längd. En liten vacklande promenad längs hushållspapperskanten. En liten testflygning. Nähäpp! Såja - Ett försök till. Se där! Ända till fönstret.

Pigg och glad, återuppväckt och ompysslad.

Någon timme senare gör h*n även ett besök på övervåningen.
Allt är som vanligt.
Livet går vidare.


(Den där arten är alltså en slända av något slag. Jag har tagit rätt på vad den heter också, men det namnet har jag glömt. Däremot står det mycket riktigt att de gärna övervintrar inomhus. Så gärna för oss. Bor man i skogen, så får man väl ställa upp med vinterlogi för de behövande.)

Inget mindre än en stor sensation

Adventstider stundar. Då ljusen skall börja gnistra och glimma. Då elljusstakarna skall blomstra i varje fönster, ställandes adventsljusstaken i skugga. Hos oss är vi ädla och låter mångfalden råda.

Ljusslingor för att pråla med är dock inget för oss. Inga med kulörta, eller blinkande monsterbelysningar, inramade fönster. Ingen lysande tomte på trappen. Ingen skär och gnistrande plastren. Nej, en liten sparsmakad slinga i en för ändamålet högst lämpad gran en bra bit från stugknuten får duga. Efter säsongen slut i vintras, togs slingan aldrig ner. Äh, tänkte vi. Det är ju snart jul igen! Och förresten - Så har jag sett att dom gör i stan också. Och i Nävvjårrk! Så varför inte på Rånlandet?

Igår var det dags att förbereda. Man vill ju kolla. Transformator kopplades in. Sladd drogs ut och täcktes med snö. Slingan justerades, efter att ha dråsat ner en kvistvåning här och där under vår- och höststormar.

Modigt greppar jag den lilla kontakten och för den till den livgivande sladden från huset och trycker till.

Det lyser! Det LYSER! Hela slingan tänds. Alla hundra lampor utom en.

Allt i livet är inte emot mig.


Andra bloggar om: Jul, Advent, Ljusslingor, Frustrationer

Ett vitt ark

 

Ett vitt ark
ett oskrivet blad.
Morgonen är tyst.
Som i en glasbubbla går jag
längs stranden.
Ingen vind.
Ljum luft.

Endast svaga penseldrag
visar novembermorgonen.

 

Lördag

Vi kom iväg på förmiddagen. Gråväder, dimma, någon plusgrad. Med spänning närmade vi oss byn, där vägen skulle vara framkomlig, med möda. Men det gick bra. Sen återstod vår skogsväg. 2 kilometer, smal och visserligen nyplogad. Men plusgraderna och regnet gjorde att ytan var mjuk och vartenda däckspår fylldes med snö och däcken blev till slut släta som persikor. Naturligtvis fastnade vi längst upp på det sista krönet. Där blev vi stående en stund för att lista ut hur vi skulle ta oss vidare. Backe, krön och sväng. Ingen bra kombination tillsammans med "mosad-banan-snö".

Men man är ju skicklig. Backade, tog sats (ja inte som en stockholmare med full gas, utan lugnt, lugnt på tvåans växel), körde rakt fram för att sedan överst på krönet göra en 90-gradare och in på vår sista vägsträcka. Hah. Det funkade!

Vår stuga ligger ner mot stranden och det var inte tal om att köra ner dit, med tanke på att vi hade tänkt åka hem också. Vi hade aldrig tagit oss upp för backen. Aldrig!
Det har inte hänt förut, att vi måst lämna bilen uppe vid pumphuset och gå sista biten. Men nu blev det så.

Eftersom vi inte varit här på två veckor, krävdes en hel del fysiskt arbete för att komma igång. Cementpackad snö blockerade hela bron. Det har alltså kommit mycket snö. Dessutom måste förrådsladan skottas fram. Tungt, blött, och jobbigt.

Nåväl! Efter en kaffepaus, byte av svettblöta kläder, så var det fler sysslor utomhus som skulle göras. Ett nytt fågelbord/-hus skulle på plats. Fröautomater fyllas. Och vi kunde konstatera att räven varit framme igen. En talgbollshållare stulen och talgstyckena som vi fäst med hönsnät och kraftiga hampasnören, ca två och en halv meter upp i en liten tall, var borta. Nät och allt! Klättrar rävar i träd utan grenar de första två meterna? Förvånansvärt!

Lugn eftermiddag. Det mörknar snabbt i november. Särskilt när dimman ligger tät. Naturen är tyst, förutom att det droppar från träden, och några talltitor som alltid finner anledning att kommentera.

Middagen blev baconlindad fläskfile fylld med blåmögelost och egentorkade körsbärstomater. Vinet, ett av våra standardrödingar. Sydafrikanska Porcupine Ridge, Merlot.

Kvällen blev kort.
Sömnen lång.

Paus

Trevlig helg!



(Varför bilden blev så där liten och knäpp, har jag ingen förklaring till. Hinner inte reda ut det nu.)