Tom

Som en urkramad tub, ligger jag nu här och försöker fylla min kropp med substans igen. Vad sade jag? Hur uppfattades jag? Vad ville dom? Vad vill jag?

Samtalet/förhöret gick bra. Lättsamt. Men knepigt.

"Hur behandlar du en anställd, som kommer in på kontoret och gråter?"
"Vad skulle du göra om en kund vill pruta, och som annars hotar med att sluta anlita firman?"
"Du är 57 år. Hur länge tänker du jobba?"
"Berätta hur du tänker lägga upp en arbetsvecka."

Många frågor, många svar. Under nästan två och en halv timme. Det kaffe som bjöds hann jag inte med att dricka upp. Frågorna haglade. Kände mig som en politiker.

"Tala om för oss..."
"Vad vill du ha...."
"Hur skall din introduktion se ut om..."

Hur jag kom hem, vet jag inte riktigt. De tre milen från den trevliga norrbottensgård där intervjun ägde rum, gick i regndis.

Och inte vet jag vad som händer.
Inte vet jag hur de ser på mig.
Sikten framåt förblir dimmig ett tag till.

Där hjälpte inte nya vindrutetorkare!