Om värdet av matematik

Vaknar av att någon försöker slänga en hink vatten in på balkongen. Balkongdörren står öppen nattetid, så ljuden utifrån är tydliga. Tack och lov är balkongen inglasad.

Det är regn. I kaskader.

Jaha - Då var man vaken i vargtimmen igen. Och tankarna börjar snurra. Långt. Blir irriterad. Jag vill ju sova två timmar till!

När jag gick på gymnasiet, eller var det möjligen redan i realskolan, så tyckte jag att matematik för det mesta var tråkigt. Dödens trist! Vi hade dessutom världens tristaste och sämsta mattelärare, som inte gjorde något för att ämnet skulle bli mer intressant.

Min största triumf var, när jag lyckades lösa ett sannolikhetskalkylproblem, som inte ens läraren kunde. Vilken bubblande känsla det var, när hela problemet var uppkritat på svarta tavlan [som under min skoltid alltid varit grön!(???)], och läraren med förvånad min konstaterade att det var rätt.
"Det måste vara rätt", sade han.

Men inte ens denna seger ledde till ökat intresse från min sida. Matten kändes bara meningslös. Och luften gick fullständigt ur mina ambitioner att forsätta räkna ut hur stor chansen var att ett häftstift skulle ställa sig på spetsen om man tömde en hel ask över golvet.

När pubertetens alla hormoner rasade i kroppen var det ibland si och så med sömnen. Det var då jag kom på min geniala idé. Matematiken skulle hjälpa mig. Uttråkad över den, som jag var, skulle den säkert få mig att somna.

Sagt och gjort. Så fort jag kände att tankarna for iväg och började snurra, så där mitt i natten, försökte jag bara framkalla bilden av matteboken i min hjärna. Allt annat rensades bort. Det var supereffektivt. Särskilt när jag efter några nätters tränande kunde koncentrera mig på att bara se baksidan av boken. Den var helt tom och av grågrönbrun kulör. Ett säkert sömnpiller.

Och tro mig eller inte - Det funkade även inatt, ännu 43 år senare. Tala om gedigna uppfinningar!

Klockan ringde halv sju, och jag klev upp, pigg och rask, till en ny dag.

Gomorron!


Elisabet, gör tvärtom!