Inget händer

Det här är det tråkigaste väder jag vet. Hellre en rejäl storm (även om jag aldrig upplevt en sådan), eller spöregn, snöyra som i morse, eller strålande sol, förstås. Men det här stilleståndsvädret ... Näe!

Det är som om allt står stilla. Ett grått töcken. Begravningsstämniing, eller nåt.

Nåja - Det är väl bara att acceptera. Vi kan ju i alla fall välja en vit och fin landkalle att promenera på. Det gjorde vi på förmiddagen, spanande utåt havsisarna, där det inte hände ett smack. Inte en bild blev det.

Hemma vid lunch sa jag:
- Det kunde väl åtminstone ha kommit ett lodjur här förbi. Ja, eller en räv. Åtminstone en hare, tack!

Vi går en tur till. Denna gång på leriga vägar. Eller åtminstone våta av smältvatten. Vi hör en ringduva "sjunga" sin karaktäristiska femstaviga låt: Ho hooo ho .. hoho, ho hooo ho .. hoho. Bofinken gör också sina åhörare glada och till den skaran räknas även vi.

Men mer blir det inte. Allt är bara slätstruket.

Sedan igår, då rödhaken kom, har inget anmärkningsvärt hänt.

Jo - Alltså. Rödaken kom. Igår!

Drama.

*****

Åååh, vad jag håller med ...

.. farmor i det här sammanhanget. Det eviga trejlandet får ibland resultatet att jag ledsnat på programmet redan innan det sänts.

Var det det som var meningen?

*****

Gomorron

Vårsnö.

*****

Bara en bild

Det som göms i snö.

*****

Döden vid knuten

Ett drama hade uppenbarligen timat precis vid stugknuten. Jag ser det direkt, när jag stiger ur bilen. Blod, fjädrar och dun spridda över ett ganska stort område. Någon hade ätit någon.

Den patologiska ådran i mig tog tag i situationen och började givetvis en utredning. Obduktion var det ju inte tal om. Någon kropp är ju inte återfunnen. Och oavsett det, så torde väl slutsatsen kunna vara mord. Eller slakt. Eller helt enkelt bara en dåligt städad matplats.

Men jag besiktade i alla fall de ledtrådar som fanns. Vände den största vingen och därmed var slutsatsen given.

Det var en nötskrika, som fått sätta livet till. Det betyder också att förövaren, matgästen, förmodligen är av den mer storvuxna typen. Snabb dessutom, med kännedom om hur snabbt en nötskrika brukar ta till flykten. En hök eller falk är nog det enda jag kan tänka mig.

*****

Den nye servitören ...

.. på mitt lunchställe var glad och lite nyfiken.
- Ballt namn på ditt kortkvitto. Är du musiker?
- Nä, skrattar jag. Det är nå't påhitt av Jimmy (Restaurangchefen). Fråga honom gärna.  Och får du veta, så berätta för mig, för jag vet inte. Men grunden är att jag ett tag fick heta Rigmor, som jag protesterade emot. Och då blev det sådär.

Rödspättan var god som vanligt.

*****

Frodigt

I måndags (!!!) satte jag broccoli- och grönkålsfrön inför kommande växtsäsong.

Inte visste jag att de hade så bråttom.

Frodig norrbottensbroccoli

*****

Där åkte ...

.. pangbrödet ur ugnen. Tre doftande limpor. Med rostade solrosfrön och aprikoser.

Nu får man sova lugnt inatt.

*****

Iskonst

En liten tur på eftermiddagen förde mig mina apostlahästar till Varvet, det parkområde som en gång i tiden hyste Sveriges största båtvarv.

Där, en bit ut på Luleälvens is var en vak upphuggen. Isblock hade arrangerats. En installation i all enkelhet. Blått himmelsljus absorberades, när solen tillfälligt gick i moln.

*****

Någon hade lagt ...

.. en död duva på en mjuk filt i en grässlänt. Bakom en stenmur fick jag syn på den och stannade till.
 - Vem lägger en död duva på en hundfilt, tänkte jag och tog några bilder.
Jag stod kvar en stund och försökte, utan att röra den, se om den var skadad. Men den verkade bara ligga där med slutna ögon.

Plötsligt andades den. Eller var det bara vinden som tog tag i en vinge? Nej, nu andades den igen. Små svaga tecken på regelbunden andning. Mycket svaga. Så den levde ändå?

Något svar på frågan fick jag egentligen inte. Jag stod kvar en stund. Den verkade inte känna min närvaro. Kanske var den sjuk och döende. Kanske hade den krockat med en bil på den närbelägna gatan. Någon hade sett det och lagt ut en filt i solvärmen för att den skulle rehabilitera sig.

Någon, som likt jag själv agerar akutmottagning i stugan då och då.

*****

Så ställer vi allt ...

.. på huvudet igen.

Den suddiga bilden fick jag låna av Knapsu

*****

Inte mindre än tre explosioner ...

..  väckte mig inatt. Med en ljudlig, men dov smäll, ett litet "skaller" och en avslutande vibration. Det blev orolig och störd sömn.

Det var den surdeg jag satte igår, som visade sin entusiasm genom att spränga bort locket på jäsburken. Skallret kom från visparna som hänger ovanför och den avslutande vibrationen från locket som faller i arbetsbänken. Det täta plastlocket sätter jag på bunken för att kolla att jäsningen går igång som den ska.

Och det gjorde den. Gick igång alltså. Det var bara för mig att hoppa upp ur sänghalmen och sätta på locket igen. Tre gånger!

Nu är det bara att sätta igång med bakningen.

*****

Luleå 12 april kl. 21.20

*****

Blommar din Schefflera?

Inte min heller, eftersom jag inte har någon.

På mitt jobb, däremot. På ekonomiavdelningen närmare bestämt, där står ett praktexemplar. En mäktig planta, som nu beslutat blomma för andra gången på ett år. Och den här gången i en mängd som vi inte såg förra gången, då den lite diskret skickade ut nektardroppande blomklasar lite dolt i bladverket.

Men nu ... Rejäla kvastar i toppen på stammarna. Nektarn smakar sött. Väldigt sött.

De som sitter och jobbar där är minsann lite stolta över prakten.
 - Nu ska vi bara se till att få orkidéerna att blomma också, sa Stina.







*****
Läs även andra bloggares åsikter om Blommor, Växter, Biologi

Flytta!

Jag gillar att resa. Tro inte annat. Även om jag gillar mitt Norrbotten och mitt Luleå väldigt mycket. Och det är väl tur. Jag vill ju trivas.

Men, som sagt ... att resa är inget jag drar mig för. Tycker om att se nya ställen och gamla invanda. Genom mitt jobb har jag också fått mig måttet rågat med upplevelser. Både privat och i tjänsten. Alla årstider. New York, Rio, San Diego, Chicago, Aspen, Casablanca, Boston, Washington, Tokyo, Bangkok, Singapore med flera stora städer har jag besökt, förutom europeiska destinationer med de flesta huvudstäderna. Ja, det är ett fåtal av dem som jag inte besökt. Man har varit med om en del, om jag säger så.

Intrycken har mest varit positiva, förstås. Favoriter finns, medan andra har visslat förbi utan att lämna några större intryck.

Helgen tillbringade jag i Stockholm. Där har jag också arbetat (pendlat från Luleå i två år) och naturligtvis besökt många gånger. Gillar att besöka stan.

Men en sak är säker. Det finns ingen stressigare stad än den svenska huvudstaden. Och jag tycker det är rätt oförklarligt. Stan fungerar. Kollektivtrafiken når varje kvarter på något sätt. Busslinjer, tunnelbana, spårväg ... var tionde minut. åt alla håll. Cyklisterna trampar sig blå och är livsfarliga. Fotgängarna springer. Bilarna gasar på. Alla har bråttom i en omfattning som jag aldrig upplevt i London, Berlin, Barcelona, eller Rom. Eller någon av de världsstäder jag nämner ovan.

I fredags tog jag mig friheten att promenera från mitt boställe i närheten av Norrtull för att träffa vänner utanför UD vid Gustav Adolfs torg för lunch. Även om jag gick i relativt rask takt, blev jag både omsprungen, och påsprungen, och massor av folk var på väg rakt emot mig. Jag fick väja, eftersom många gick med snoken nere i mobilen och var helt borta från den mänskliga omgivningen.


 - Här skulle jag aldrig vilja bo, tänkte jag.
Jag förstår inte attraktionskraften.

Skulle inte stå ut.

Varför har du så bråttom, Stockholmare? Du hinner med nästa buss. Jag lovar!

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Stress,

Läget

Det spirar rätt bra på vår balkong i stan. Nystädad och fin som den är. Afrikas blå lilja är redan frodig och fin. Den har nog aldrig varit så pigg någon vår förr.

Kumquatbusken har börjat skjuta pigga skott, och potatisblomman går in på sitt tredje år.

Pelargonerna, som är ämnad för stugans terrass är också pigg och kry. Den har varit totalt nedklippt i vinter.

Och sedan är det jul. Tydligen. Kan inte hjälpa det, men amaryllis är en julblomma för mig. Det är förstås helt fel, eftersom den blommar på våren i det vilda. Nu är den i det vilda, tycker den. (Jag har också svårt för hyacinter i rabatterna under våren. Näe - Det passar sig inte!)

*****

Kort dags färd ...

.. mot norr, och hemmastaden Luleå. Ännu ligger isen i skärgården, ser vi när inflygningen börjar. Även om den i yttersta havsbandet har börjat krakelera.

En kvart senare sitter vi på lokalbussen till stan. Det tar en kvart. 

Heja, bekväma och medelstora stad.

*****

Lång dags färd ...

.. mot ännu fler minnen. Så blir det ofta, när De tre b:na träffas. Trots 100 mils avstånd mellan våra bostadsorter blir det inte alls särskilt sällan. Cypern senaste september. Luleå vid nyårshelgen. Och nu, detta veckoslut.

Idag en tur till nya kvarter som jag aldrig besökt här i Stockholm förut. Liten marknad nere vid Hornstulls strand med strövtåg i omgivningen. Inga fynd på loppmarknaden, men kul ändå. En fika på Tro, hopp och kaffe på Hornsgatan, följs av ett glas rött på Ritornos trottoarservering på Odengatan. Prat och funderingar kring livet i stort och i smått.

Kvällssessionen inleds med champagne hos B:s syster och svåger men fortsätter med god middag hos B. Mera prat. Mera funderingar.

Flera minnen.

Inte idag. Men de 3 b:na är sig lika.

*****

Bara en bild

*****

Skönt fredagsgung

Kväll på jazzklubben. God mat. Härlig stämning. Och vilken musik!

I två timmar utan paus spelade Brooklyn Funk Essentials så att golvet gungade. Och vi gungade med.

Man har ju rytmen i blodet, så norrbottning man är.

Och i publiken skymtade minst en "kändis".

*****