torsdag, november 09, 2017

I morgontidningen

Lite att glädjas åt i den allmänna världsröran.

*****

7 kommentarer:

  1. Det där sista tror jag inte ett dugg på!

    SvaraRadera
  2. Vilka länder tycker du borde flyttas upp/ner då, och varför?

    SvaraRadera
  3. @Monet.
    Ja, inte vet jag. Men jag har det bra. Samridigt vet jag att det finns sorgliga avvikelser här och där.

    SvaraRadera
  4. @Rexxie.
    Nu vet jag inte riktigt vad du avser.

    SvaraRadera
  5. Kanske Rexxie ställde sin fråga till mig? Men jag är verkligen ingen statistikexpert som kan laborera bland olika länders välfärdsnivåer. Ibland hamnar Sverige högt, ibland extremt lågt, beroende på urvalskriterier. När det gäller livet för pensionärer är det nog bra som för dig Bert för många. Men det är inte ”avvikelser” att det också finns extremt många med just sorgligt låga pensioner, kvinnor förstås som ofta arbetat deltid och med låglöneyrken. Såg Agenda i söndags - finns på SvtPlay - där ett av ämnena var just detta återigen - pensionerna är för låga och det rimmar också illa med kraven på att folk ska arbeta längre. Det finns grupper - typ läkare och lärare som gärna gör det. Och folk inom fria yrken - konstnärer och egenföretagare t ex. Bra för dem. Men inte för utslitna industriarbetare, byggjobbare, vårdpersonal och folk i hemtjänsten. När jag säger att jag inte tror på att Sverige ligger i topp som ett bra land att vara pensionär i handlar det inte enbart om pensionsnivåerna, det är hur vi behandlar våra gamla som inte får komma in på välbehövliga hem, som tvingas ha mängder med hemtjänstpersonal stressande i sina hem, som ofta ”överges” av sina barn som bor långt bort och har sina stressiga liv. Påfallande ofta avslöjas vårdskandaler med bortglömda gamlingar och det är ett faktum att äldre, särskilt kvinnor igen, inte prioriteras i sjukvården med uteblivna undersökningar och medicinering. Attityden mot äldre och gamla är extremt tråkig dessutom - den respekt man visar i andra länder verkar helt ha försvunnit i Sverige. Riktig åldersfascism är det på sina håll samtidigt som det tjatas om att ”sjuttio är det nya femtio” som av många känns som ett hån då ålderskrämporna just i den åldern börjar dyka upp på ett sätt som många inte förväntat sig. Det är lätt att bryta den bensköra foten när man ska klättra upp till Machu Pichu vilket verkar vara de välbeställda och reseneurotiska pensionärernas favoritställe just nu. I det Frankrike jag bor i som pensionär sedan tio år är systemen utbyggda på helt andra sätt - respekten för äldre är påtaglig, artigheten likaså. Hjälpsamheten och solidariteten är påtaglig, vården är omvittnat helt fantastisk och åldersjämlik. Familjen sluter upp på ett naturligt sätt och hemsjukvården går inte att jämföra med den svenska, inte heller den hemtjänst som finns där man kontinuerligt har en och samma person, ofta flera timmar dagligen för att utföra alla nödvändiga hemsysslor inklusive matlagning, hundpromenad och högläsning om man nu önskar det. Behöver man plats på olika typer av äldre-eller demensboende ordnas det direkt och man ser aldrig en artikel om vanvård av äldre. I varje ort med självaktning ingår mängder med aktiviteter för personer i ”guldåren”, inte bara bingo utan salsakurser och zumba. Varje söndag är det familjelunch i timmar med alla åldrar - de gamla är då prioriterade och sitter i högsätet, antingen hemma eller ofta på restaurang. Det här är en påtaglig kulturskillnad som jag menar inte kan definieras i statistiska termer men som åtminstone för mig representerar ett stort välbefinnande i livets senare skede.

    SvaraRadera
  6. @Monet.

    Tack för din innehållsrika kommentar.

    Jag tror också på kulturskillnader. Och vad det gäller artighet (i alla åldrar), så lägger sig svenskar ofta på en icke-smickrande plats någonstans i botten. Socialt handikapp är utbrett.

    SvaraRadera
  7. Ja, och hur kunde det bli så? Så fort dessutom. Jag fick lära mig respekt och artighet mot den äldre generationen och när jag var barn på 50-talet existerade ännu söndagsmiddagen med mor- eller farföräldrar. Att låta någon äldre stå på bussen var fullkomligt otänkbart och man hjälpte äldre med käpp över gatan om det behövdes. Jag lärde mina barn detsamma och TROR att de beter sig så men är inte säker längre. De bor alla i stressiga storstadsmiljöer, är mitt i sina karriärer med småbarn dessutom. Tid att hålla den regelbundna kontakt jag hade med mina familjemedlemmar - det har de inte och det fenomenet vittnar samstämmigt mina generationskamrater stämmer. Säkert skillnad stad och landsort förstås.

    SvaraRadera