Bryta vanor

Jag går på gymmet. Tänker bli stor och stark ... Eller, nä - jag tänker på mitt välbefinnande. Normalt har det blivit tisdag och torsdag morgon.

Men idag var jag lite wild-and-crazy. En onsdag. Ja, det gick ju bra det också. Men jag förstår också att alla andra har rätt strikta vanor. För jag kände inte igen en enda medtränare från tisdagarna och torsdagarna.

Däremot en hel räcka andra personer. Sprang jag inte på en tjej (vi kallar ju alla damer för tjejer) från huset där jag bor. Jo, precis när jag klev in i mitt omklädningsrum, så klev hon ut ur sitt och påbörjade sitt pass.
 - Nämen, hej, sa jag.
 - Hej. Brukar du gå hit?

Uppvärmning på löpbandet. Efter tio minuter kommer granntjej nummer 2 och ansluter till löpbandet intill.
 - Nämen, hej, sa jag.
 - Hej. Jaså, du är här idag?
Vi har träffats här förr en gång, när hon bröt sin vana och var här en torsdag.

Jag var klar efter en kvart och gick vidare i lokalen. Där kommer en kollegas make, jaha. Och minsann, där sitter pappa till en av våra framstående utförsåkare och rehabiliterar sitt knä.
 - Nämen, hej, sa jag. Hur går det här då?
 - Ja, jag tar i så mycket jag orkar. Klaga inte!
 - Nejdå. Men jag håller koll. Fast jag brukar ju inte vara här onsdagar.
 - Bra, sa han. Då kan jag göra som jag vill.
Han skrattar.

Och tro det eller ej. Inne i en anslutande lokal, där jag idkar ryggövningar, håller jag på att krocka med hans fru, som jag också känner.
 - Nämen, hej, sa jag. Är du också här?

Minsann mötte jag inte en kille på väg hem, som hälsade glatt på mig. Folk i dunjacka och toppeluva, är ibland svåra att känna igen.
Jag hejade glatt tillbaka. Men jag har ingen aning om vem det var.

Det blir nog lugnast att hålla sig till sina vanor och gå på gymet tisdag och torsdag i fortsättningen.

*****