Det blev en kort karriär. Sist in – först ut. Det är ju så det går till.
När jag blev erbjuden jobbet i april i fjol, var tanken att avdelningen skulle bli en stor satsning. Två nya krafter anställdes. Jag som nummer två i raden. En trevlig arbetsplats med ett järngäng till kompisar.
Under sommaren upptäcktes mögelsporer i inomhusmiljön i den lokal vi fanns. Mot höstkanten blev det akut och vi tvingades skyndsamt flytta till provisoriska lokaler. Det kostade en hel del.
Senhösten innebar ännu ett bakslag, då vi förlorar en stor kund efter en offentlig upphandling. Kunden beslutar anlita en stockholmsbaserad resebyrå. Där ryker ett antal miljoner i omsättning för oss. Med tillhörande intäkter, förstås. Till saken hör förstås att branschen kännetecknas av, ibland löjligt små marginaler.
Min arbetsgivare har alltså tvingats ta till extraordinära steg, för att rädda återstående jobb på sikt. Satsningen på min avdelning får stå tillbaka.
Det blev jag, som fick äran att vara så betydelsefull. (Man skall ju se saker från den positiva sidan.)
Det här har varit på gång en tid, utan att därför vara definitivt. Andra lösningar har sökts, utan framgång.
Jag är alltså ute på marknaden igen. Eller i kylan, om man så vill. Arbetsbefriad från och med i onsdags. Det är förstås en stor besvikelse, och en stor osäkerhetsfaktor skickar skuggor över tillvaron.
Nytt jobb efterlyses. Ett har jag redan ansökt om. Jag tar tacksamt emot alla tips.
Samtidigt vill jag passa på att tacka för alla sympatier som strömmat in från dem, som fått den här informationen via mejl. Och dessutom allt stöd från kolleger. Det betyder allt.
*****
Andra bloggar om: Jobb, Arbetslöshet, Kyla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.