Minnet av en känsla

Det var nog inte förrän femte eller sjätte besöket på orten, som jag ens vågade tänka tanken. Vanligtvis hade man bara svävat förbi, upp mot baksidan, som är betydligt snällare. När jag såg klipporna och stupen under mig, verkade det totalt utanför möjligheternas gräns.

Men utvecklingen går framåt, och så beslutar man sig. Skidspetsarna mot byn. Det är inte utan att den syns mellan dem. Ett sug i maggropen... och så, iväg! Brant, smalt, krokigt. Men det funkar när jag tar det lugnt, med många pauser. Den luftiga utsikten tar andan ur mig.

Bellevarde, ett av de många skidbergen i Val d'Isère är fantastiskt. Ointagligt, tycks det. I alla fall den sida som vetter mot byn. Face (Utt.: "fass". Det är franska det handlar om.), betyder förstås "ansikte", "front". Så heter också den backe som så länge satte respekt i mig. Det gör den fortfarande, även om jag numera kan handskas med den.

Men jag är full av beundran över killarna i dagens världscupstävling, som handlöst kastar sig nerför i störtloppet. Det övergår mitt förstånd. Backen är speciell. Från byn är det möjligt att se nästan hela tävlingssträckan från början till slut. Det är ovanligt vid störtloppstävlingar. Men det vittnar förstås om hur brant, hur hisnande, hur spektakulär den är.

Face på Bellevarde.
Det är tio år sedan sist. Tiden går.
När står jag där nästa gång?



*****


Andra bloggar om: Val d'Isère, Världscupen, Utförsåkning, Sport