Final

Så kom den sista dagen på vår fjälltur för denna gång. Med regn. Men bara på morgonen. Vi har ingen brådska. Den trivsamma stugan är bekväm och innan vi hade gjort oss klara för att gå den sista 12 kilometersetappen, hade det börja spricka upp igen.

Ett kort stopp hus stugvärden Ylva med pojkvän. Vi hade lovat ta med post till närmaste brevlåda. En pratstund och sedan iväg.

Det är faktiskt första gången vi går den här sträckan från söder till norr. Trots att vi gått den åt söder tre gånger. Som alltid ser man saker ur ett annorlunda perspektiv, när man går en invand sträcka åt ett annat håll. Vissa passager känner vi inte alls igen.

Vi ser imponerande isälvsavlagringar, som liksom pyramider finns över ett stort område. Man ser dem inte lika påtagligt, när man passerar åt andra hållet.
När vi närmar oss slutmålet får vi en vidunderlig Medelhavsutsikt. Likheten är slående. Gröna bergssluttningar ner mot turkos- blått vatten. Vindstilla, sol och mycket varmt. Små hus, som klättrar uppför bergen i Staloluokta.

Svettiga kommer vi fram och går mot "fjällstationen". Vi tänker nämligen lyxa oss med inomhusboende även denna sista natt innan helikoptern skall ta oss hemåt.
- Har ni några lediga platser, frågar jag.
- Jodå. Enstaka finns lite här och där, svarar den glada receptionsdamen.
- Inget VIP-rum, frågar jag, eftersom jag läst att det är finnas ett sådant.
- Nej, men ni ska få vårt näst bästa.

Så blir vi visade till rum nummer 8. En svit på sex kvadrat. Ljust och trevligt inredd. Vi installerar oss snabbt och får tips om var vi kan tvätta av oss.
- Gå ner till bastun. Det är pojkarnas tid nu halvs ju, så ni kan simma ogenerat i Luobbal.

Simmar gör vi inte, men tvättar oss från topp till tå i den lilla sandbottnade tjärnen. Bastun väljer vi bort. Vi har svettats tillräckligt. Två tyska damer trotsar "pojktimmen" och nakenbadar i skydd av en liten buskförsedd udde.

Fräscha som fjällsippor vandrar vi iväg i rena underkläder och skön oanvänd skjorta. "Shopen" måste förstås besökas. Ett litet skjul i en backe en bit längre bort har blivit kiosk. Vi handlar glödkaka och torkat renkött. Det blir bra som drinktilltugg respektive kvällsthémacka.

Medelhavskänslan håller i sig hela kvällen. Solen hänger som en apelsin över det spegelblanka Virihaure. Värmen känns osannolik långt in på sängdagstimmarna.

Innan vi törnar in, går vi ner till stranden. Bara för att ta adjö av fjällen för denna gång. Det är så vidunderligt vackert. Jag känner ett sting i hjärtat. Redan saknad? Jo - Så är det faktiskt. Det är en liten sorg att vända åter till det vanliga livet.



Dagen kommer med regn.
Det underlättar.

Helikoptern lyfter oss i kraftig turbulens tillbaka till Kvikkjokk och den väntande bilen.
Allt blir som vanligt.
Men friden stannar kvar.
Länge, hoppas jag.

*****