Hur många gånger har vi inte fått se hemska bilder från Irak, från Syrien, från Balkan på den tiden. Raserade hus, människor som springer, kaos, och lemlästade kroppar, gråtande barn, förtvivlade föräldrar.
Fick vi någonsin se sådana scener, sådana närbilder, så brutala efter terrorattackerna i Paris, Nice, eller Berlin? Beror det på avståndet till händelserna. Allt som upplevs mera nära, upplevs hemskare, eller vad?
Detta togs upp i ett reportage i Kulturnyheterna (SVT) igår. Syriska kulturarbetare har börja ledsna på hur tragedin i Syrien skildras. Där människors integritet fullständigt blåses bort. Där kameran går in i ögonen, in i näsan, in under huden på folk.
Nu har de börjat producera alternativa skildringar. Inte nödvändigtvis gullegull, men annorlunda. Med värdighet, som de själva säger.
Och jag måste säga, att jag själv inte har tänkt på det. Det känns skamligt.
*****
Eva skriver också om skam.
Väldigt intressant. Jag har en diskussion gående med en fd kollega om källkritik som är ett "hett" ämne i skolorna, av goda skäl. Men det finns oändligt många nivåer på detta. Det som tas upp här är ju ett. Du, jag vill prenumera på din blogg men fattar inte hur det går till. Lägger du ut i Facebook varje gång du bloggar eller bara ibland?
SvaraRaderaJag lägger inte ut i FB varje gång. Bara valda inlägg.
RaderaAng. "prenumeration" ... Har du provat med att markera nästan längst ner i högerspalten. Funkar inte det?