Jag är rätt så intresserad av mänskligt beteende. Inte uppträdande vid speciella tillfällen, utan det allmänna skicket.
Nedanstående noteringar är förstås inte allmängiltiga. Men jag pekar på vissa mönster. Jag hoppas ingen av dem är du.
Dagens stadsrunda redovisade ett par fall av den diagnos jag kallar osocialitet. Det innebär totalt ointresse för medmänniskor. Går man, som jag, på en promenadstig där man kanske möter en människa var tredje minut - det är lugnt, alltså - så förundrar jag mig över att den man möter går och stirrar ner i marken hela tiden. Inte en enda höjd blick, när vi passerar varandra med en meter emellan oss. Jag kunde lika gärna ha varit en blodtörstig tiger, eller vampyr, och kunnat ta för mig ett skrovmål om jag var lagd åt det hållet. Den jag möter har ingen aaaaning om omvärlden.
Sedan har vi ju förstås de där som går med hörlurar. Helt avskärmade från allt och alla runtomkring. Ser dem till och med på trafikerade gator mitt i stan, där de traskar ut i körbanan utan att ens snegla åt höger eller vänster. Självmordskandidater, kanske?
Omvärldsförnekare av annan art finns också. För några år sedan läste jag på ett facebook-forum där det diskuterades om nedskräpning. Främst det som 'vanliga människor' står för. Karamellpapper, fimpar och annat liknande.
- Men det finns ju ingenstans där man kan göra sig av med det.
Så skrev en kvinna med omvärldsförnekandediagnos.
Idag kollade jag, liksom då, hur det ser ut med papperskorgar längs vår gågata. Det var dit hennes klagomål var riktade. På den kilometerlånga sträckan fann jag inte mindre än 32 papperskorgar. Och då är det korgar av soptunnestorlek. Väl synliga. Mycket väl synliga. Till och med olika behållare för olika sorter av avfall. Tydliga anvisningar i färgglad formgivning.
När det där inlägget skrevs minns jag att jag hittade 25 stycken, vilket jag också skrev till henne. Någon respons på kommentaren dök aldrig upp.
Var detta sista fall ett exempel på osocialiet? Dvs. att hon gick omkring med blicken ner i marken hela tiden och missade omvärlden?
När jag går ut är jag nyfiken. Jag vill se, jag vill höra, jag vill ta in min omvärld. Notera händelser. Höra fågelsång. Gärna heja på folk jag möter efter en promenadstig, vilket i sanningens namn också inträffar. Men det är när jag träffar en annan nyfiken människa, som möter min blick, och registrerar att jag är där.
Eller är det fel på mig?
*****
18 kommentarer:
Jag håller med dig i varje stavelse.
Intressant det där och trodde faktiskt att ni är jättesociala i er stad🙂.
En gång frågade jag en jättetrevlig kvinna som jag känner väl varför hon molteg i affärer, var typ blomster, presenter, mat i de olika och de hälsade och var varmt trevliga i "lagom" variant. Inte påträngande alls och jag pratar glatt med folk.
Hon svarade att när hon var ledig ville hon att folk höll tyst och att hon fick vara ifred. Koppla av allt. Blev lite förvånad för så ansträngande är det väl inte att hälsa och hon har ett väldigt socialt yrke med många kontakter. Sen vill hon vara tyst. Men har tre barn så tyst kan det inte ha varit och med mig pratar hon otroligt och väldigt privat. Är just okända, hon vill bara inte. Vi är olika och man får väl acceptera det men jag tycker folk är rent underliga som inte hälsar i bostadsområdet på grannar, gäller alla åldrar.
Vi har ju en "Hej" kampanj i vår Luleå, men det märks knappt. Inte ens grannarna hälsar tillbaka när man säger Hej! :-(
Verkligen väl ordnat med behållare för sopor på Storgatan. Finns ingen anledning till nedskräpning.
Måste i alla fall få berömma butikspersonal för deras glada hejarop och hjälpsamhet. Visserligen deras jobb, men som den åldring jag är behöver jag bara se lite vilsen ut, så får jag hjälp. Nästan för mycket ibland, när man bara har lust att titta.
@Tony
Du är klok, du. 👍😉
@Monica
Ja. Vi är normalt sett mycket sociala. Men det finns undantag.
Här hälsas åt höger och vänster.
@Lena
Men vad har du för grannar? I vårt kvarter finns det ingen som inte säger några ord när vi träffas på gården eller i trapphuset.
@Gunnel
Butikspersonal är toppen. Glada och trevliga.
De jag är intresserade av är de där undantagen. De är ett fåtal.
Kloka ord!
@Ulla
Tack!
Jag har som du vet levt många år i en helt annan kultur. Och far därför väldigt illa av det, i det här sammanhanget utpräglat svenska, beteendet. I mitt förra hemland Frankrike uppfostras varje unge att från tidig ålder hälsa på sina medmänniskor. Något annat är inte ens tänkbart. Man säger Bonjour och möter människors blick när man möts utomhus (självklart inte i storstadsmiljöer)och man säger Merci och Au Revoir inne i affärer, på restauranger, i väntrummen, på bussen, hos frissan - var man än möter sina medmänniskor, kända eller okända. Det ingår i normal hyfs, respekt och artighet. De som inte hälsar på varandra är osams eller bittra fiender och det är ett tydligt socialt agerande som alla begriper. Och som man inte vill omfattas av.
Skulle man bete sig som i Frankrike och säga ett artigt hej när man kliver in i ett väntrum eller på bussen här blir man ju betraktad som antingen berusad eller med någon annan märklig beteendestörning. I min barndom var det inte så här. Man fick lära sig att hälsa på - och bete sig som - folk. Man kan verkligen fundera på varför det här har försvunnit?
Inte ofta jag har samma åsikt som Monet men i denna diskussion så håller jag med.Kan dock märka skillnad där vi bor nu jämfört med Uppsala
@Monet
I flera fall handlar det kanske numera att alltfler går omkring i sin egen lilla värld. Blicken i mobilen. Eller med hörlurar och lyssnar på musik, eller en ljudbok. Det isolerar.
Bert. Jag tror att det möjligen bidrar. Men för att återigen ta Frankrike som ett exempel så är det digitaliserade fenomenet precis lika utbrett där. Man hälsar och beter sig likväl artigt och ser aldrig åt sidan eller vänder bort blicken trots lurar i öronen. Det anses vara helt utanför normala beteendenormer men i Sverige är det inte så längre. Vi har helt tappat detta och vi uppfostrar heller inte våra barn så.
Nummer ett kan ju också vara jag exempelvis som måste kolla var jag sätter ner fötterna någonstans för att inte snubbla och ramla omkull.
Promenerar varje dag ibland på Storgatans torra fina trottoarm där är vi många och ingen hälsar, så går vi också på olika gångvägar och där hälsar 95% av de vi möter, ibland hälsar jag först och ibland den jag möter, känns tryggt och trevligt och allla grannar hälsar där vi bor, om man upplever att ingen hälsar så har jag ett litet råd: "hälsa först"! Sen undrar jag Bert, hur går det med "brandmannen"?
@Gunnel
Förstår dilemmat. Men det här gäller oftast för yngre människor. Vi äldre är mer alerta faktiskt. 😊
@Majalena
Mina studier gäller oftast tillfällen på mer folktomma platser.
----
Återkommer om Brandmannen.
Skicka en kommentar