Dags ...

.. för vaccination. Influensan ska bekämpas, eller i alla fall hållas kort. Och regionen bjuder ju, så det är bara att passa på.

Nu är det gjort.

*****

Och jag som ...

.. behöver en som funkar i plusgrader på torra land.

 
*****

Flättja

Det finns mycket som är bra i Sverige. Det mesta, faktiskt. Bra välfärd och rätt så välordnat.

Men ibland undrar jag, när jag t.ex. får höra följande:

• Cirka 40% av alla skador hund mot hund tillskrivs så kallade kamphundar. Varför skaffar man sig en sådan? Varför gör inte vi, som Norge och Danmark, som helt enkelt har förbjudit raserna amstaff, pitbull och bullterrier?
• Utländsk långtradartrafik ställer till det i vinterföret. Ibland med ödesdigra konsekvenser. alla svenska åkare kör med vinterdäck i motsats till de flesta utländska. Trots lagstiftning. De som eventuellt åker fast får sitta i förhör och hållas i finkan 24 timmar. Sedan släpps de fria. Återigen är Norge ett föredöme. Där får de sitta till deras arbetsgivare har betalt de dryga böterna. Lätt som en plätt. 

Smågrejer i sammanhanget kanske. Men flättja (flathet och lättja), kan snart läggas till ett annat begrepp som vi är kända för. Lagom.

Å andra sidan; varför skulle vi inte vara frihetens stamort på jorden? Vi har ju vinstdrivna skolor - fantastiska möjligheter, fast inte för eleverna. Vi har avreglerad tågtrafik - en stoooor succé, där Storbritannien gick före och gjorde bort sig. Vi härmade.

Och tänk så oerhört friska vi blivit, sedan vi avreglerade apoteken och öppnade fler butiker än det finns pubar i engelska småstäder. Inte blev det billigare heller.

Ögonsalvan Noviform kostade 59 kronor år 2008. Sju år senare är produkten nästan dubbelt så dyr, 116 kronor.

Hostmedicinen Theracough kostade 42 kronor år 2008. Sju år senare har priset ökat med 62 procent till 68 kronor.

Vanquin, medicin mot springmask, kostade 134 kronor år 2008. Sju år senare har priset ökat med 89 procent till 252 kronor, och har dessutom tagit slut hos tillverkaren under hösten.

Himla bra!

*****

Ordning och reda

Vi har en liten sittgrupp nere i trapphusets bottenvåning. Där sitter folk som bor i huset och kanske väntar på en taxi, färdtjänst, eller att någon bekant ska komma förbi och hämta upp.

Det där bordet ser emellanåt rätt trist ut. Det bara står där. Används kanske ibland för att ställa en handväska på, eller lägga en mobiltelefon medan man väntar. Det händer också att det står en blomma där. Till jul, till påsk, när någon i huset har avlidit ...

Men hela den här hösten hittills har det varit tomt.

Därför investerade jag i en krukväxt. Den placerades på bordet, intill väggen. Det måste ju finnas plats för ovan nämnda handväskor etc.

Två dagar senare hade någon lagt dit en duk och ställt krukan mitt på duken och mitt på bordet. Bordet betraktades tydligen som en piedestal.

Sedan har ett ställningskrig utbrutit. Jag makar krukan mot väggen. Någon annan flyttar tillbaka den timmen senare. Sådär håller vi på. Och jag undrar varför. Vem blir störd av att den inte står absolut i mitten?

Jag känner igen beteendet från mina arbetsplatser också. Vi var två, Anna-Lisa och jag, som ofta ställde i ordning med snygga saker och blomuppsättningar, gärna på något jalusiskåp, där man kunde hämta en pärm. Kanske lägga upp pärmen på skåpet och titta i den i lagom "pulpethöjd". Alltså ställde vi blomkrukan åt sidan av praktiska och estetiska skäl.

Någon dag senare stod allt exakt på mitten av skåpet. Pärmutrymmet minskade betydligt. Vi flyttade tillbaka till sidan. Någon annan petade tillbaka. Slutligen grep vi personen på bar gärning och konfronterade.
 - Jaså!? Var det därför den stod där på sidan?
 - Ja, sa vi. Bättre plats. Och dessutom mycket mycket snyggare.

Efter den dagen blev vi två kallade "esteterna".

*****

Kändistätt

Nu blev det en så'n dag igen. Jag gjorde "silhuettrundan", det vill säga att man går runt hela innerstan längs kajerna och stränderna. Solsken och vindstilla, fyra-fem grader över nollan.

Såhär mitt på dagen är det förstås bara arbetsbefriade som är ute och går. De flesta jag känner arbetar, så man förväntar sig inte att se någon bekant.

Men nu var det tvärtom. En dam med hund går 50 meter framför mig borta vid residenset. Hunden blir nyfiken på något på sidan om stigen, vilket får damen att vända sig om och får syn på mig. Jag känner inte igen henne direkt. Men när jag kommer närmare ser jag. Hon var med på vår resa till England och Midsomeräventyren i maj. Nu var hon sjukskriven efter en operation.
 - Eller egentligen rehab, berättade hon.
Vi gjorde sällskap en lång bit. Hon är bussförare i lokaltrafiken, så ibland kan man träffa på henne, när man är ute och åker. Nu skulle hon utbildas på de nya elbussarna som börjat trafikera stan. Lite spännande, tyckte hon.

Hunden var inte hennes, utan dotterns. Den hade en egen historia. Den var nämligen immigrant från Bhutan av alla ställen. En charmig spetsliknande, mycket cool och lugn vovve.
 - Hon är lite diskret när hon vill bajsa. Vill inte göra det vid stigen, sa dagmatten samtidigt som hunden bestämt drog iväg ut i terrängen.
 - Hon är som folk, skrattade jag.
Vi sa hej åt varandra och jag gick vidare.

Vid ankdammen träffade jag en kvinna som glatt sa hej-hej. Naturligtvis svarade jag lika glatt. Men jag vet inte vem hon var. Jag hade solen i ögonen. Hon hade bråttom.

Snart kommer jag tillbaka till absoluta centrum. En herre står med ryggen åt mig vid en korsning. Han röker cigarr och då vet jag precis vem det är. En av våra kulturpersoner. Speleman Svante.
 - Hej, sa jag. Det var till att vara snobbig. Han är ofta väldigt korrekt klädd, men nu pekade jag på påsen han hade i handen. Den var från en av de "bättre" herrbutikerna i stan.
Han skrattade.
 - Det är inte värre än att jag har hyrt en frack, sa han. Det är ju disputationstider.
Vi pratade en stund om ditt och datt. Han ville äta lunch.
 - Och då är jag inte social, så vart ska jag då gå.
 - Har du provat Le Croissant, eller Wallstens, föreslog jag.
 - Nej.
 - Wallstens har en beryktad fisksoppa.
 - Men tack för tips.
Vi sa hej, och jag anslöt till en före detta kollega, som precis passerade. Hon gick med mig en bit, men var ute på sin lunchtimme och skulle göra ärenden.

Jag hann bara något hundratal meter när jag ser ett par, som står och storler mot mig.
 - Men vad gör ni här, frågade jag.
 - Vi strosar lite, sa hon.
 - Och jag ska till tandläkaren, sa han. Men inte förrän om en timme.
Min förvåning berodde på att dessa två bor i Malmberget. Vi lärde känna varandra på samma englandsresa som damen med hunden. Jag berättade det för dem.
 - Världen är inte så stor, konstaterade vi.
Vi blev stående en bra stund. De skulle åka tillbaka med tåg senare på eftermiddagen.
 - Ja, det är ju hemskt att man måste åka 25 mil till tandläkaren. Men vi har ingen specialist på mottagningen därhemma, sa mannen. Och att frugan är tandsköterska hjälper ju inte.
-----

Nä - världen är inte så stor, tänkte jag, när jag gick vidare hemåt.

Och myten säger att det alltid blåser i Luleå. Jojo!

*****

Såhär ser det ut ...

.. i "norra Norrlands kustland" när SMHI lovat mulet hela dagen, "utom i Västerbotten och södra Lappland".

Så det är dit vi hör?
Hm!

*****

Det är tydligt ...

.. att någon håller till på vår altan och håller på att bygga upp ett livsmedelsförråd i ett hörn. Någon hyra för lagret har vi inte kunnat ta ut, eftersom hyresgästen är okänd. Vi har väl en aning om vilken art hen tillhör. Men vi kan ju inte skicka räkning hipp som happ.

Vi får se hur det blir.

*****

Fy fasen ...

.. vad jag är less på USA! Snart kräks jag över radion, TV:n eller tidningen. Dagligen, stundligen, minutligen, sekundligen handlar alla nyhetssändningar och magasin om detta land, som är så långt ifrån ett föredöme som man kan komma, snart. Jag jämställer det med Ryssland och Kina.

Nu är det val på gång. Herr Trump står som en fågelskrämma och basunerar ut floskel efter floskel, dumhet efter dumhet följs av nästa. Anhängarna tjoar och hurrar. Trump tror han är klyftig, men visar alltfler sjuka sidor. Föga statsmannamässig. En produkt av ett valsystem som aldrig borde ha sett dagens ljus.

Dagens nyheter idag.

Och vi svenskar är tydligen sjukligt intresserade av det så kallade Mellanårsvalet. DN ägnar idag tio (10!!!) sidor åt något, som vi överhuvudtaget inte har något med att göra. Än mindre kan vi göra något åt det. Det är inte den enda dagen det ser ut så, även om det inte har varit riktigt så många sidor.

Då kommer någon att säga att USA är viktigt för oss. Kanske det. Men vem har gjort det så viktigt om inte vi själva. Vi borde ignorera landet så långt det bara går. 

Om ett drygt halvår ska vi själva välja representanter till Europaparlamentet. Dessförinnan kan vi råka ut för ett extraval här hemma, om regeringsfrågan inte löser sig.

Två mer närliggande angelägenheter.

Hur många sidor får det? Hur intresserad är du?


*****

Invigning

Bjudna på invigning hos grannarna. Nytt spa-hus. Bubbel och löjromskrustader. Och en massa annat godis.

Trerättersmiddag.

Prat, skoj, surr halva natten ... nja, till efter midnatt i alla fall. Det blev en mycket trivsam kväll.

Hemåt i pannlampans sken.

*****

Jaha

Inte blev det riktigt som tänkt. Här hade sol utlovats. Jo, så blev det också. I korta ögonblick, efter en grå morgon och förmiddag. Men det regnade i solskenet också. Rena aprilvädret.

- Nä, men vi går väl efter fikat, va?
Meningen var att vi skulle ge oss iväg till tranbärsmyren. Men då ville vi ha sol och fint. Det är lättare att hitta bären då, där de ligger halvt begravda i myrens mossa.

Det hann bli lunch också. Men sedan kan vi dra iväg.

Jo, pyttsan! Inte blev det något med det. För solen strålade som bäst när den gick ner. Då, minsann, försvann gråtäcket som genom ett trollslag.

Tranbären får ligga kvar i mossan. Har vi tur kan vi hämta dem en annan dag.

*****

Fler tankar om världen

Thord Wiman har lämnat en innehållsrik kommentar till inlägget "Hur, undrar jag".

Jag tar mig friheten att lägga ut den här.

-------
Nej, det blir inte lätt att göra världen/planeten hel igen, människan verkar inte kunna tänka helhetsperspektiv men det kommer att bli nödvändigt när angelägenheten, brådskan och graden av allvar kryper allt längre in under skinnet. Det känns onekligen som om steglängden och vårt ekologiska fotavtryck snabbt vidgas i loppet mot ett kapsejsat klimat och människans mognad (eller snarare pubertetskris...) övertygar inte på något vis, mentalt verkar vi vara kvar i de förhistoriska grottorna. En insikt lika isande kall som det skräckkabinett av fullblodsnarcissister du nämner. Och det ska vara planetens mogna ledare. Det sämsta av det sämsta.

Hörde om Erdogans nya skrytbygge till sig själv, ett jättelikt palats med ännu större trädgård utanför Ankara. Där låg tidigare en biologiskt värdefull gammelskog. Men skövlades. Trädgård är nog inte uttryck för blomsterpassion mera då något att visa upp, skryta med när utländska dignitärer anländer.

Ändå vill jag tro att människan kollektivt kan mogna i insikt och ansvar, närmast att se som en universell plikt för en art med framtidsambitioner. Och framtidshopp finns det överallt. Det är en stark global väckelse i rörelse vad gäller klotets klimat/miljö: Medvetenhet, ödmjukhet, vilja och engagemang - Yes we can!
Många är det som jobbar på utifrån egen bästa förmåga både i ett lokalt och globalt perspektiv. Man börjar där man befinner sig. Samerna brukar säga "Det gör ingenting om man går uppför fjället på olika sidor, man möts på toppen". Och för en tid sedan över skolgården gick en tioårsjänta förbi; på hennes T-shirt stod: Recycle or die! Då blev jag glad. Hon hade tydligen tagit sig en funderare och kommit på något, ett första viktigt steg.

Obehagligt tycker jag är att alltfler politiker verkar frångå (det som var ambition och kungsord förut) ett förvaltarskap av jorden och istället lägger planetens och mänsklighetens framtid i hoppet om en snar snillrik innovation som likt ett trolleri i ett slag löser alla problem och utmaningar. Det är ju att ge upp. Den lösningen kan inte vara kompatibel med folkviljan.
Hoppas jag åtminstone inte.

Annars är väl Anna Odells posé i högerkanten av din blogg lite av symbolik över hur det kan kännas i en mänsklig själ efter FN:s och Världsnaturfondens senaste rapporter, strösslat med en hel del framtids och klimatångest. Men inte så mycket att det leder till handlingsförlamning! även om tiden för harmoni verkar vara förbi. Med allt vad som sagts och skrivits i veckan verkar ju Paris-avtalet i det närmaste vara en ocean av otillräcklighet. Ja, mycket är det som oroar.
------

Tack Thord, för din reflektion och din insikt.

*****

Förvinter - vinter. Bara att välja.

Grådag, dimma, men inget regn. SMHI har spått rätt för en gångs skull. Vi latar oss mest, förutom långa rundan, förstås. Bär in ved, rensar stora perennrabatten. Men det är snabbt gjort.

Sedan är det lite småsysslor inomhus. Traditionsenligt byts batterierna i våra brandvarnare. En renhud läggs på sittpufffen, eller pölen, som det envisas med att man ska kalla den. Det börjar ju bli vinter.

Den lilla snö som kommit har försvunnit. Någon fläck här och där är vad som återstår.

Men länet är stort. 15 mil inåt landet, i den trevliga inlandsorten Kåbdalis är det full vinter. Här samlas för närvarande världens stora utförsåkarstjärnor, som vanligt den här tiden, för sin träning inför världscupen. Det kan du läsa mer om här.

Den största stjärnan, Mikaela Shiffrin, däremot, fick inte komma. Det finns inte plats. Fullbokat!

Det gäller att vara ute i tid om man ska hänga med.

*****

Litet förmiddagsmysterium

Spökerier i allhelgonatid, eller ...?

Programmet Stil i P1 idag:

"John Bauer och hans fru och son omkom i en novemberstorm på Vättern 1918, när ångbåten Per Brahe förliste och gick till havets botten."

Hur går det till?

*****

Hur, undrar jag

Med förskräckelse har jag i veckan tagit del av de larmrapporter som ständigt strömmar mot oss. Jag kan bli mörkrädd för mindre, även om jag tycker att jag ständigt varit på min vakt och hela tiden medveten om vart det barkar. Med jorden alltså. Och därmed framtiden för mänskligheten. 

Jag förstår också de förträngningsmekanismer som ständigt gör sig påminda. Vi har svårt för att ändra vårt beteende. Många anser (och det har jag skrivit om flera gånger förr) att "lilla jag kan väl inte göra något". Istället tycker man förmodligen att politikerna ska ta tag i frågorna. Jaha - hur populära blir de då? Förmodligen bortröstade i nästa val. Alternativt är det "nån annan" som ska lösa problemet, för som sagt "är ju jag så betydelselös".

Trump i USA, Putin i Ryssland, Jinping i Kina och Bolsonario i Brasilien. Samlingen är visserligen framröstade i val. Men oavsett om de är demokratiskt (nåja) valda, så beter de sig som diktatorer. Hemska tanke! Särskilt som de snarare har fel, än rätt i huvudet.  

Men att någonting måste göras råder inga tvivel om. Idag kom en rapport om att 80% av svenskarnas miljöavtryck sker utanför Sveriges gränser! Vi stolta invånare lever som om vi hade 4 jordklot att roffa åt oss av. Vi har ett (1)! Ett enda, som vi dessutom har börjat nöta ut ordentligt. Den biologiska mångfalden börjar vara, inte bara naggad i kanten, utan snarare på katastrofnivå på sina håll. Insekter behöver vi. Bina är snart slut. En massutrotning pågår. 60% av våra ryggradsdjur har redan försvunnit sedan 70-talet. Inte av arterna, tack och lov, men till antal djur. Och vi behöver alla sorter. För balansens skull.

Vad tycker du att vi ska göra?

 *****

Den sjätte massutrotningen.

Världsnaturfondens senaste rapport.

Framkant

Det var på det glada 90-talet. Jag fick nytt jobb. I samma koncern, Nyman&Schultz, som kort därefter blev American Express Corporate Services. Men jag bytte från kontoret i Luleå till  placeringsort Arvidsjaur. Ett äventyr, på sätt och vis.

Kontoret i Arvidsjaur var på många sätt ett roligare kontor än alla de andra 40-talet kontor i Sverige. Vi var ett utvecklings- och referenskontor, där vi prövade nya produkter. Allt ifrån datasystem till nya rutiner, avancerad belysning i lokalerna, och ergonomi.

Dessutom fick vi ta hand om nya uppgifter i koncernen. Här inrymdes supportverksamheter för övriga kontor. Men vi var också entreprenörer och hade hand om tyska flygbolaget Lufthansas agentsupport. Dessutom var vi bemannade från tidig morgon till sen midnatt, för att serva kunder utanför normal kontorstid. Vårt kontor på Arlanda tog hand om natten och helgerna.

Jag pendlade de 16 milen från Luleå, två gånger i veckan. Med tanke på våra arbetstider  kunde jag komma till jobbet klockan 16 på måndag, jobba till midnatt den dagen, resa hem efter 16-17 på onsdagen, och köra tillbaka på torsdag till klockan 16 igen, bara för att ta helg efter 17 på fredag.

Kontoret blev rätt stort. 25 medarbetare. Att vara ett "experimentkontor" gjorde det hela mera intressant än på ett av våra vanliga enheter. Jobbet utanför vanlig kontorstid innebar ju också att vi fick ta hand om kunder från hela landet, ja hela världen. De som var ute och reste på andra sidan jorden ville ibland ha hjälp. De behövde alltså inte ta hänsyn till våra öppettider. Dessutom hände det att vi fick kändisar på tråden. Ulf Lundell minns jag att jag fick hjälpa.  Någon minister ringde också en gång, men jag kommer inte ihåg vem. Vi hade ju både Riksdagen och Regeringskansliet som kunder. Och Hovet.

Dåvarande arbetsmarknadsministern Anders Sundström, kommunikationsministern Ines Uusmann och flera andra höjdare gjorde studiebesök hos oss.

Kul hade vi för det mesta, förstås.

Telias kundtidning kom på besök och gjorde reportage.

Meningen var att jag skulle stanna något år för att hjälpa till med starten. Det blev många fler. 1993-99 blev jag där. Inte mig emot.

(Allt detta, för att jag råkade städa, denna regniga dag.)

*****

Och som om det inte räcker ...

.. med läget i världen, fick vi för några timmar sedan veta att Rånlandet och fritidshuset är strömlöst. Och vi som är i stan.

Aj, aj ... Löjrommen i frysen ... aaaahh!

*****

Lasse Lasse liten

I vår "lobby" i trapphuset sitter Lennart, när jag kommer hem från träningen.
 - Synd att jag inte såg dig, sa han. Då hade jag ju kunnat vara artig och öppna dörren, och du hade sluppit kodlåset.
 - Och jag såg dig och tänkte - gamle man sitt kvar, kontrade jag.
Han skrattade.
 - Ja, här sitter jag och väntar på färdtjänst.
 - Jaså, sa jag lite överraskad.
 - Nä, jag skojar. Jag väntar på att Eric ska komma hem från sin promenad. Vi ska se hockey tillsammans. På C-more. Han har inte den kanalen.
 - Ja, han brukar komma hem vid den här tiden, sa jag.
 - Jo, visst är det konstigt. Man lär sig vilka vanor folk har här i kvarteret.
 - Precis. Vi har tidtabeller allihop.
 - Men de skulle behövas lite här och var i dagens läge, sa han.
 - Tänker du på världsläget?
 - Jo. Och Sverige. Det är ju en sandlåda utan regler.
 - Så kan man säga, sa jag. Och nu har vi fått en Trump till i världens femte största land.
 - Du menar Brasilien, sa Lennart.
 - Jepp.
 - Ja, kan du tänka dig. Det går utför både här och där. Till slut slutar man bry sig. Men man tänker ju på de som ska ärva världen. Nä - vi får uppskatta det vi har här i kvarteret. Med känt folk, som gör som de brukar. Till exempel går ut och går, som Eric. Han är min kusin, förresten. Det visste du inte.
 - Jaså, sa jag. Nej, det visste jag inte.
 - Världen är inte alltid så stor, sa Lennart.

*****

Byter hem ...

.. till stadsvåningen igen. Även om man är arbetsbefriad finns det vissa åtaganden som sköts bäst från stan, som förvandlats till amerikansk flygbas under en fjortondagarsperiod.

Det mullrar. Ofta.

*****

Det känns lite ovant ...

.. att se -10 på termometern, när jag stiger upp och förbereder frukosten. Dessutom efter en stunds sovmorgon.

På havet har isen börjat växa till. Ovanligt tidigt. Men första vindpust kommer att spräcka och splittra den.

Gomorron.

*****

Dagens

Ingen rast och ingen ro. Jo, jag överdriver. Visst finns det ro. Men givetvis också en del jobb att göra. 

Två granar fällda, kvistade och kapade till långved. Staplad och övertäckt.

Fågelbadet får anses ha gjort sitt för säsongen, även om jag vid flera tillfällen sett förvånade talgoxar hoppa ner och besikta spaet och funnit det tomt och föga badvänligt. Jag har ju inte insett att det kanske finns vinterbadare bland småfåglarna. I så fall hade jag ju förstås installerat golvvärme.

Nu har vi haft lite ro med en kopp kaffe, ja faktiskt två!

Men nu måste vi ta tag i mera jobb. Två granar ska "fasadbelysas", som traditionen föreskriver inför dubbelhelgen.

*****