Lasse Lasse liten

I vår "lobby" i trapphuset sitter Lennart, när jag kommer hem från träningen.
 - Synd att jag inte såg dig, sa han. Då hade jag ju kunnat vara artig och öppna dörren, och du hade sluppit kodlåset.
 - Och jag såg dig och tänkte - gamle man sitt kvar, kontrade jag.
Han skrattade.
 - Ja, här sitter jag och väntar på färdtjänst.
 - Jaså, sa jag lite överraskad.
 - Nä, jag skojar. Jag väntar på att Eric ska komma hem från sin promenad. Vi ska se hockey tillsammans. På C-more. Han har inte den kanalen.
 - Ja, han brukar komma hem vid den här tiden, sa jag.
 - Jo, visst är det konstigt. Man lär sig vilka vanor folk har här i kvarteret.
 - Precis. Vi har tidtabeller allihop.
 - Men de skulle behövas lite här och var i dagens läge, sa han.
 - Tänker du på världsläget?
 - Jo. Och Sverige. Det är ju en sandlåda utan regler.
 - Så kan man säga, sa jag. Och nu har vi fått en Trump till i världens femte största land.
 - Du menar Brasilien, sa Lennart.
 - Jepp.
 - Ja, kan du tänka dig. Det går utför både här och där. Till slut slutar man bry sig. Men man tänker ju på de som ska ärva världen. Nä - vi får uppskatta det vi har här i kvarteret. Med känt folk, som gör som de brukar. Till exempel går ut och går, som Eric. Han är min kusin, förresten. Det visste du inte.
 - Jaså, sa jag. Nej, det visste jag inte.
 - Världen är inte alltid så stor, sa Lennart.

*****