söndag, januari 15, 2017

En kortis

Det blev en liten vistelse på Rånlandet denna helg, trots allt. Det framgår ju förstås av nedanstående inlägg om hermelinen.

Sent omsider kom vi iväg från stan. Då fick vi veta att det förmodligen var fritt fram med tanke på plogning. Jovisst - Så var det. Vår granne Håkan hade förekommit den ordinarie plogmannen och gjort ett strålande jobb. Perfekta snökarmar och fin vägyta. Men den lilla stumpen från "byvägen" och ner till oss var oplogad. Nåja. Den sluttar ju utför, så det går nog bra.
 - Nog kommer ni fram. Det är någon dryg decimeter lössnö, sa expertisen.

Inga problem. Vi kom fram. Men på vår gård var det stopp. Vi skottade upp vår p-plats. Det gäller ju att få tillgång till motorvärmaren.

Det var då det hände. Jag skulle backa några meter för att ta bättre sats uppför den sista lilla stigningen. Men då råkade jag köra in ena bakdäcket i plogkarmen. Det tog stopp.
 - Det var väl inget, tänkte jag och började göra om manövern.
Men se, det gick inte alls. Nu hade framhjulen precis placerat sig i varsin isig grop. Resultat av ideliga plusgradsattacker. Det gick inte att komma därifrån.

Lördagsmyset förbyttes i arbete. Vi skottade. Vi grejade. Vi lade ut gripmattor. Vi spettade. I ett par timmar höll vi på. Men inget hände. Bilen stod där den stod. Fast. Jättekul, när man dessutom får ett anfall av förmaksflimmer och gärna vill ha tillgång till sin bil.

En lång historia kort. Vi gav upp. Jag tog en extra tablett och hävde hjärttjafset. Kvällen kom. Vi åt god middag och ägnade resten av kvällen åt Laleh och hennes fina konsert från Globen.

Men vi gick och lade oss med en gnagande känsla. Vi måste ju kunna ta oss hem.

Men se det fixade sig också. Nu var läget egentligen ännu värre. De idoga försöken hade lett till att den blankis, som hjulen stod i hade smält lite under försöken att komma loss. Det hade förstås frusit under natten och hjulen var ohjälpligt spärrade för varje försök att få dem att snurra.

Grannarna försattes i beredskapsläge.
 - Vi har precis satt våra bilar i motorvärmare, så vi kan inte ta det direkt, sa dom.
Men vi hade ju ingen akut brådska, så vi avvaktade.

Döm om min förvåning, då jag plötsligt såg en traktor med snöslunga uppe i backen. Det var ordinarie plogaren, som gjorde en koll och såg att vår nerfart och infart inte var klar. Nu fixade han det och relativt raskt drog han upp vår bil ur groparna också. Friden återställd. Tackade grannarna för beredskapsläget, så att de kunde känna sig lediga igen.

Vi planerade om, packade ihop, och drog till stan igen.
Kort och intensiv stughelg.

Så kan det bli.

Där var det klart. Gropen där vänsterhjulet vilat under natten kan skönjas vid den röda käppen.

Hemåt i solndedgången. Lugn trafik.

*****

4 kommentarer:

  1. Vilken dramatik😱

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lever ett spännande liv.

      Radera
  2. Det fanns - kanske finns ännu - en blogg eller nån som kommenterade i alla fall, som hade signaturen "En hjälpande hand". Jag minns hur glad jag blev var gång den människan hade kommenterat. En hjälpande traktor/granne framkallar kanske samma känsla?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Göran är den som hela byn larmar, när det kärvar. Nu råkade han komma förbi spontant.

      Radera