Månen stiger upp över havet. Trots dis, eller kanske just därför, är den stor och grann bakom träden. Vid midnatt har den placerat sig högt på himlen, och ser mindre ut. Jordskuggan vandrar över månens yta. Först lite tveksamt med början nerifrån.
En skarpt lysande skära blir kvar.
Men slutligen har hela månskivan täckts av det röda sken, som är så typiskt för totala månförmörkelser.
Vi fascineras,
och fylls av tankar om litenhet.
Andra bloggar om: Månförmörkelse
Och jag behöver en ny kamera. Bidrag sändes kontonummer 4998887894779883997979273-78926
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.