- Hallå fotografen!
En kvinna, hejdar mig på gågatan. Jag hinner tänka: Aha, en bloggläsare, som känner igen mig.
- Vad tyckte du om filmen. Visst blev den bra?
Ett kort förvirrat tillstånd uppstod i mina hjärnvindlingar. Damen var mycket bekant, men kopplingarna funkade inte. Jag var dessutom halvt om halvt ansiktsförlamad efter en rotfyllning, och ville helst inte träffa på någon. Man kunde ju tro att jag var full mitt på blanka eftermiddagen, eftersom tungan inte riktigt ville forma de ord som jag hade tänkt att de skulle låta. Men så blixtrade det till. Jag förstod vad det handlade om. Och med total kontroll och hur naturligt som helst kunde jag svara på hennes frågor.
- Jo, den blev ju väldigt fin till slut, fick jag fram utan alltför stora svårigheter med tungan.
- Ja, det tyckte jag också. Verkligt fina bilder, sa kvinnan. Har du pysslat med sån't förr?
- Njae. Jo, jag har ju förstås en videokamera, men det blir ju inte på samma sätt. Och den har jag inte använt på flera år. Tekniken har sprungit ifrån.
- Jaha. Nähä. Men här har du ju lyckats väldigt bra. Det var kul.
- Jo. Kul jobb, sa jag.
Jag sög förstås i mig av de fina orden. Kvinnan var producent till den film där jag stod för själva kameraarbetet i vintras. En kortfilm. I och för sig har jag träffat henne förr, men just i det här fallet har vi inte haft direktkontakt. Jag jobbade tillsammans med regissören bara.
Det blev ett rätt kort samtal, mest på grund av mina tillfälliga talsvårigheter.
Jag tror inte jag dreglade heller.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar