En fotbollsspelare, Anton Hysén, sprungen ur fotbollsadeln, har kommit ut som homosexuell.
Och världen häpnar. CNN, BBC, kvällspressen .... Alla har hört av sig till Anton och vill höra hans historia.
Starkt av Anton. Han blir förstås en bra förebild.
Samtidigt ställs frågan: Var är alla andra? (Jo, jag vet; Anton har själv ställt den.)
Så nu krävs det att alla andra aktiva homosexuella idrottare ska träda fram och berätta.
Varför det?
*****
Andra bloggar om: Anton Hysén, Fotboll, Idrott
8 kommentarer:
Tänk att den här frågan alltid ska bli så stor?
Känns som om "sporten" ligger efter par sekel i den här frågan.
Omvända förhållanden i damfotbollen. Där tycks en hel del tro att alla som spelar är homosexuella. Svårt att förstå att det fortfarande finns människor som orkar fästa så stor vikt vid en persons sexuella läggning. Jag har förmånen att ha vänner som är bra och härliga personer oavsett deras val av partner.
Är det fler än ens partner (blivande eller varande, tillfällige eller permanenta) som behöver veta vad man föredrar när det gäller nära relationer?
Förutom värdet av ett gott skvaller förstås. Och det är frågan om man verkligen vill bjuda gamarna på det.
Man vill att fler ska komma ut därför att man vill spräcka den unkna omklädningsrumsstämningen, där en del av samhörigheten killar emellan tycks bygga på att förakta kvinnor och homosexuella - åtminstone inom laget. Man söker en normalisering, alltså.
Men hur enkelt är det för individen, alla är ju inte skyddade av att ha ett känt namn? Vem ska komma ut när och varför? Ja, det är väl upp till var och en. På en sajt jag var för flera år sedan fanns en brittisk kille som var bög, det fick jag vet ungefär när han kom till Sverige och hälsade på - han skulle ALDRIG utsätta sig för att gå ut på nätet, sa han - speciellt inte på en amerikansk sajt. På samma webbplats fanns en annan karl som kom ut (icke känd skådespelare). Det funkade utmärkt, han blev genast halvt ihjälkramad och duttad med av alla kvinnorna.
Problemet med att komma ut är, antar jag, att man genst förlorar en del av sin identitet. I st f att vara t ex kontoristen Sippan blir man i första hand LESBISKA Sippan. Som, visst ja, också är kontorist. Ungefär som att en kvinna alltid först är kvinna, inte konståkare, truckförare eller fotograf. Det är dock lite svårare att dölja. ;)
...baras det att "behöva" komma ut ur garderoben är ju ett fenomen i sig...
Strongt av Anton, verkligen.
Drömmen vore om alla stora starka idrotts homosexuella män ställde upp nu så kunde homofobin kanske krackelera.
Jag har massor av homosexuella män som bästa vänner, poliser, präster, mm mm helt vanliga män i mina ögon.
Och tjejer, kvinnor som är gifta med varandra har barn...är i min närmaste krets.
Dags att normalisera det här nu!
Vi är alla människor som lever här och NU.
Stor sak av en självklarhet! Alla människors lika värde.
...baras det att "behöva" komma ut ur garderoben är ju ett fenomen i sig...
Strongt av Anton, verkligen.
Drömmen vore om alla stora starka idrotts homosexuella män ställde upp nu så kunde homofobin kanske krackelera.
Jag har massor av homosexuella män som bästa vänner, poliser, präster, mm mm helt vanliga män i mina ögon.
Och tjejer, kvinnor som är gifta med varandra har barn...är i min närmaste krets.
Dags att normalisera det här nu!
Vi är alla människor som lever här och NU.
Stor sak av en självklarhet! Alla människors lika värde.
Jag kan förstå att det har något slags symbolvärde, eftersom det kanske har varit knepigt för en idrottsman i en lagsport att ha den läggningen. Men jag undrade i dag när jag lyssnade på sportradion vad det hade för nyhetsvärde just i det programmet. Där hamnade fokus lite fel kan jag tänka. Det spelar väl ingen roll vem man älskar när det kommer till idrottsprestationerna? Eller något annat för den delen.
Alla: Det kanske är en process som måste provoceras fram. Och som sådan kan det väl fungera. Kanske.
Men nog är det väl attans att vissa personliga, naturliga och mänskliga egenskaper ska måsta redovisas särskilt.
Skicka en kommentar