Var finns felet

Första sidan på dagens Dagens Nyheter idag: Stress gör att de mår dåligt. En stort uppslagen artikel i en av våra lokaltidningar, NSD: Många unga elever mår dåligt.

Och inte lär de sig något heller, verkar det som. De verkar inte kunna förstå vad de läser och kan heller inte skriva, när de väl försöker på universiteten.

Visserligen är skolorna alltid föremål för besparingar, indragningar, och dåliga lärarlöner. Så låter det i alla fall. Men samtidigt finns det skolor där varenda elev får en egen dator. Privat har de också ofta en smart telefon.

Valmöjligheterna är snudd på obegränsade, om man jämför med hur det var förr, då man valde humanistisk, handels, eller teknisk linje. Punkt.

Nu kan man gå kulturinriktat, estetiskt, motorfordons, elitmatematik, utförsåkningsgymnasium, simgymnasium, musikdito, ........ och säkert några tiotal andra inriktningar.

Och ungdomarna mår pyton.

 - Det känns som om man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger en. Man ska plugga, ha ett jobb, flytta hemifrån.

En av tio tycker att livet är meningslöst, enligt DN.

Vem är det som ställer kraven? Med risk för att verka gammal sur gubbe så tror jag att det curlas alldeles för mycket. Ungarna blir ju aldrig självständiga. Föräldrarna projicerar sina egna tillkortakommanden på sina ättelägg och knuffar på, krattar och sätter upp en agenda enligt egen fason. Så att barnen ska lyckas. Till varje pris.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns barn och unga, som inte har något stöd alls från hemmet. I alla fall inget "pluggstöd". Traditionen har liksom inte funnits i familjens tidigare led. Det påverkar säkert och skyndar definitivt på segregationen. Fattig - rik.

I någon mån förstår jag även de unga. Världen idag är väldigt nära. Med alla sina frestelser. Till synes lättåtkomliga. Succéhistorier av olika slag som visas i alla olika sorters media. Idol, Talang, Top model ... Tävling, tävling och åter tävling, för att nå en förment gyllene framtid.

Och världen rusar på, trots domedagsprofetior. Konsumtionsivern verkar aldrig klinga av. Det köps, det shoppas, det konsumeras.

Men inget slits.
Mer än klimat.
Och människor.

Det vi borde göra är att lugna ner tempot. Återgå till en lägre nivå. Frivilligt.
Tillåta oss att kanske betala lite mer i skatt, så att vi gemensamt och för allas bättre kan börja shoppa lite bättre välfärd, lite vassare infrastruktur, bättre skolor med vettigt innehåll.

Frivilligt, som sagt. För det kommer att kännas bättre än den motsats, som annars blir verklighet.

*****