Det är en liten värld

Vi satt på Brasserie Kämp och åt middag på kvällen. Det var rätt sent och vi var glada åt att hotellet där vi bor bara fanns något hundratal meter bort. Det regnade.

Gästerna börjar gå. De kontinentala vanorna är inte så utpräglade här. Man äter rätt tidigt. Men vi har fortfarande bordsgrannar. Två bord bort sätter sig ett par. Den mörka kvinnan är elegant i sin vita klänning. Hon slänger en blick åt vårt håll innan hon sätter sig. Vi fortsätter att äta vår trerättersmeny. Jag råkar ibland titta åt det håll paret sitter, och ser att hon ibland sneglar åt vårt håll. Benke har också reagerat.

Vi betalar notan och går mot utgången och parets håll. Hon brister ut i ett leende.
- Men, säger hon och reser sig.
- Men, säger jag. Är det verkligen M***a?
Givetvis är det hon. Med sin nya man. Hon bor sedan  massor av år i Stockholm och vi har inte setts på minst tio-femton år. Hon är pratglad och vi får hejda henne så att hon får äta färdigt. Det visar sig att de bor på samma hotell som vi.

Naturligtvis blir vi förvånade över sammanträffandet. Hennes man berättar att han tidigare sett två damer, som han tror att han kände för länge sedan. Under skoltiden.
- Världen är ju rätt liten, så omöjligt är det inte, säger han.

Vi går till hotellet. Beslutar att sätta oss i baren och får plats vid ett litet bord i hörnet.

- Vet du, säger Benke plötsligt. Jag tror att damen därborta är min kusin Monika. 

De har inte setts på ett tag, så han är osäker. Men visst var det så och vi blir inbjudna till hennes sällskap. Där satt fem personer till som vi presenterar oss för. 

Sällskapet visade sig bestå av två kvinnliga rektorer, en pensionär, en chef för mottagningsenheten för ensamkommande barn, en präst och en kommunstyrelseordförande.

 - Dig känner jag igen, sa jag när jag tog i hand.

 - Jo, säkert från TV, sa han med göteborgsaccent.

Oj vilket trevligt snack det blev i flera timmar. Skratt och flams. Ingen mer än vi kom från Luleå, så jag hade aldrig träffat någon av de andra.

Paret från restaurangen dök upp och slog sig ner med oss också. Och M:s man tittade på en av damerna lite extra. Visst var hon en av dem som han hade sett tidigare under dagen och undrat över.

 - Men gud ... det är ju Tommy, sa damen. 

Och så blev det många skratt igen. De hade gått i samma klass en gång i tiden.

Det är bara att konstatera att världen är rätt liten.

I alla fall emellanåt.

Tänk om den alltid vore lika trevlig.

Från vårt bord på Brasserie Kämp, Helsingfors.

*****