Denna förundringens tid. I söndags klev jag av skidorna för sista gången den här säsongen, efter två dagars utförsåkande i strålande sol på kritvita vidder. Så härligt.
Idag har vi börjat sommarsäsongen. Röjt. Skurat och såpat altangolv. Kopplat in sommarvatten. Egentligen har vi ju vatten inkopplat året om, men eftersom vår egen djupborrade brunn ger ett vatten med lite förhöjt radon, så tar vi gärna områdets vattenanläggning på sommaren. Det är radonfritt, vilket vårt eget också ska bli. Filteranläggning köpt men ej installerad.
Sedan har vi förstås också lyssnat på den intensiva fågelsången, där vi nu kan räkna in fyra trastarter; tal- rödvinge-, kol- och björktrast. Sädesärlan finns här sedan igår, och järnsparven verkar ha stannat kvar efter att den anlände för några veckor sedan. Lövsångaren är också ny för dagen och tyckte jag inte att jag hörde en liten rosenfinksdrill ... inte riktigt säker, men ..! Ja, sen har vi ju alla andra sorter också, som kommit tidigare i vår.
En pärlemorfjäril träffade vi på under ett strövtåg, och sorgmanteln har besökt, liksom en stoooor humla.
Och visst har krokusarna börjat titta upp ute i terrängen. Någon gång planterade och relativt bortglömda. Ändå står de där varje år och prunkar. Fast det är väl lite mycket sagt, kanske. Krolliljorna tittar mopsigt upp i en rabatt och dagliljorna ser friska ut.
Isen på fjärden ligger ännu. Om än ruttnande.
Jag älskar vårt kontrastrika län.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.