Jag funderar hur de klarar sig. Det är minus 20 grader. Visserligen sol. Det biter riktigt i kinderna när jag vänder mig mot den lilla vind som dock finns där. Har man den i ryggen är det riktigt skönt, för solen värmer. Men, men ... Skridskoåkarna måste ju åka i motvind ibland, även om banan slingrar sig lite hit och dit.
Inte så mycket folk som tittar på. Men det är ju vanlig vardag, så det är nog inte så konstigt. Mer blir det förstås i helgen, då fler lopp ska köras. Dessutom ska det bli lite mildare.
Förra året var det plusgrader och regn. Det här är behagligare. Vi pratar om det, en lumparkompis och jag. Han känner igen mig. Jag känner igen honom.
- Och ändå är det 50 år sedan vi muckade, säger han.
En bra stund blir vi stående och pratar om livet och om tävlingarna. Han har själv jobbat inom kommunens fritidsförvaltning och har en del före detta kolleger här, som hjälper till med arrangemangen.
Jag är inte riktigt klädd för att stanna särskilt länge. Jag skulle ju bara ut och äta lunch. Jovisst - jag har långkalsingar i merinoull, så det duger rätt långt. Men hade jag haft täckbyxorna på så hade jag stanna längre i solen.
Heja Holland!
Heja Luleå!
 |
| Än så länge får prispallen bara göra tjänst som fikabord. |
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.