Man tager ...

.. vad man haver när man inte får som man vill.

Jag längtar efter att få resa. Det har blivit en vana att förlänga sommaren med en utlandsvistelse. Och jag vet att det är omoraliskt. Men eftersom jag är mycket moralisk i andra sammanhang, så unnar jag mig. 

Men i dessa dagar och detta år är det annorlunda, och jag får anpassa mig. En fika på stan lite oftare får det bli. 

Idag satt en kvinna vid bordet intill. Ensam med sin macka, och studerade gatulivet utanför glasväggarna. Precis som vi också gjorde. Det är ofta intressant.

Någon kvart senare dök en herre upp och anslöt sig vid hennes bord. Bekanta, uppenbarligen. De hade nog inte setts på ett tag. De började prata glatt. Och jag började längta ännu mer. Eller kanske satt jag bara och njöt. De talade grekiska! 

 Inte för att jag behärskar det språket mer än vissa fraser. Men jag kände igen många ord. Zimera, avrio, parakalo, ti káneis - ja, det var fler än så. 

Så småningom var det dags för oss att lämna fiket och jag kunde förstås inte låta bli att gå förbi och säga kalispera och antío. 

De sken glatt upp och hälsade detsamma. Det blev höstens utlandssemester. 

*****