Skämt åsido - nog har vi det bra. Hörde om deltagarna i årets upplaga av Allt för Sverige, du vet, den där programserien där svenskättlingar i USA får komma och kontakta sina rötter här i landet.
I år fick några av dem tydligen "praktisera" och stifta kontakt med den svenska vården på Umeå universitetssjukhus, där de blev mäkta, mäkta imponerade över att vården är "gratis". Så bra har de det inte i det förlovade landet USA.
200 kronor blir jag skyldig. Tur att de inte ska ha betalt förrän i slutet på september, då nästa pension har kommit på kontot.
*****
7 kommentarer:
Eller hur! Jag är ûberlycklig över svensk sjukvård för alla mina cancerbehandlingar (och brutna ben och annat smått och gott)!
@ Rexxie
Jo, man kan ju bara fantisera om vad det skulle bli för summor om vi hade någon annan modell.
I Frankrike där jag ju bott i nästan 11 år har man ett annat system men som i slutändan är lika bra. Och i vissa fall bättre än det svenska. Fransk samhällstruktur styrs i nästan allt av Code Napoléon, dvs härleds ned till Napoleons tid och de demokratiska grundvärderingar —solidaritet bl a - som grundlades då. När det gäller sjukvården är den lika fördelad mellan privat och statlig ägo. De följer oavsett ägande samma regelsystem och är anslutna till franska försäkringskassan på samma villkor och med samma tariffer. För ett stort antal kroniska sjukdomar som cancer, hjärtsjukdomar, diabetes etc är all vård, medicinering och rehabilitering helt gratis. Du betalar inte en euro för läkemedel, avancerad vård eller hjälpmedel(vilket inte alltid är fallet i Sverige.)
I Frankrike sitter det i ryggmärgen, sen Napoleons dagar, att man som individ betalar en viss del och staten den andra. I Sverige är vi numera vana vid och anser naturligt att staten ska betala ALLT. I Frankrike kan man generellt säga att staten betalar 70 procent och individen 30 procent av sina vårdkostnader. När det gäller tandvård är det inte lika generöst men å andra sidan kostar tandvården mindre än hälften av vad den gör i Sverige. Syn och hörsel-hjälpmedel är däremot svindyrt i Frankrike!
För att klara sina 30 procent av sjukvårdskostnaderna har 99 procent av fransmännen en tilläggssjukförsäkring, sk mutuelle. (Har ingenting med svenska privata sjukvårdsförsäkringar och gräddfiler attgöra). Mutuellerna är mångfacetterade och baserade på individuella förutsättningar som ålder, sjukdomar, förutsedda vårdbehov och egen önskan om hur mycket den ska täcka. De flesta företag är skyldiga att se till att de anställda har mutueller, det ingår som en del av lönen och där ingår ofta också deras familjer. Egna företagare, pensionärer och andra har egna skrädarsydda mutueller. Som förstås blir dyrare ju äldre man blir och ju högre vårdkostnader man vill ha täckta. I regel uppgår dock inte den årliga mutuellekostnaden till mer än det vi i Sverige betalar innan vi når upp till våra frikort!
Så - det är visserligen en annan modell - men i praktiken lika ”gratis” som den svenska. I Frankrike betalar du med mutuelletäckning inte ens de 100 kr per natt som man gör för ett sjukhusdygn i Sverige. Inte heller betalar du för vissa receptbelagda mediciner som man får göra i Sverige (de som inte ingår i högkostnadsskyddet t ex).
Utöver detta är den franska sjukvården annorlunda organiserad. I korthet innebär det att du har tillgång till läkare i princip samma dag du vill, du får hembesök av läkare inom ett par timmar, remiss till specialistvård ordnas samma dag, väntetid oftast bara några dagar. (Min man fick sin höftled utbytt inom 14 dagar och med efterföljande vård och rehabilitering på konvalescenthem direkt vid havet i sex veckor! I Sverige stapplar du ut på kryckor på max tredje dagen och med ett papper i handen från sjukgymnasten! )
Förlåt som vanligt för den långa kommentaren som bara innehåller en bråkdel av en del av skillnaderna men kanske kan det vara intressant för dig och Rexxie att läsa om hur det kan se ut på annat håll också?
@ Monet
Tack för din berättande kommentar. Själv tycker jag att vården skulle få en annan huvudman, nämligen staten. Men det tycker jag om skolväsendet också.
Ja, nu i Sverige håller jag defintivt med dig. Både när det gäller skola och vård. I Frankrike är detta en icke-fråga. Oavsett ägandeform är vården tillgänglig på lika villkor för alla. I områden med flera storsjukhus som där vi bodde är det ambulanspersonalen som avgör till vilket sjukhus man körs. Baserat på aktuellt läge på akuten och typ av sjukdom -vissa större universitets-eller militära utbildningssjukhus har specialister och utrustning mindre sjukhus inte har. Detsamma gäller om man blir remitterad, din husläkare föreslår klinik och läkare som enligt dennes bedömning är bästa valet. Det kan lika gärna vara en specialist med egen klinik som inte är ansluten till sovialförsäkringssystemet och har egna tariffer som inte ersätts av varken försäkringskassan eller av mutuelleförsäkringsbolaget. Behövs det,accepterar man det också!
@ Monet
När det gäller Frankrike får man ju också ta med stor folkmängd och folk- och sjukhustäthet i beräknkngen.
Jag förstår hur du tänker. Men till skillnad från i Sverige har man inte monterat ner sjukvårdsresurserna på primärvårdsnivå. Ett mycket typiskt exempel är vår lilla franska provencalska by med omgivande bebyggelse som totalt innehöll 2000 invånare. För oss fanns centralt i byn: 2 heltidsarbetande allmänläkare, 3 distriktssköterskor, utan eget kontor, alltid ute hos patienerna. En tandläkare (som också var byns borgmästare), 3 sjukgymnaster som antingen arbetade på egen mottagning eller gjorde hembesök. En osteopat, en kiropraktor och ett privat apotek där apotekaren var högt medicinsktutbildad och kunde ge råd på nästan allmänläkarnivå. Plus var dessutom utbildad homeopat och hälften av preparaten på apoteket var homeopatiska medel.
Två mil från vår by, i den större centralorten med ca 15.000 invånare fanns: 2 privata stora laboratorier, det ena också med avancerad ultraljuds- och magnetröntgenutrustning, en kardiologmottagning med 3 kardiologprofessorer som tidigare varit chefer på de större universitetssjukhusen. Specialistläkare med egna mottagningar som: ögonläkare, öron-näs- och hals, allergolog, barnläkare, ortoped, flera tandläkare varav de flesta också var tand-och käk-kirurger. Urolog, psykiater och psykolog och andra terapeuter och säkert nånga jag glömt.
Fransmännen tar detta för givet och också att vården med mutuellerna är helt kostnadsfri och tillgänlig inom max ett par dagar.
I glesbygdsfrankrike är det för närvarande ett problem med husläkare som pensioneras och inte hittar efterträdare. Men det är till orter där cafét och bagaren redan stängt liksom byskolan och de unga familjerna redan flyttat därifrån.
Som ett av mina svenska exempel kan jag nämna att vi är listade på en av de större vårdcentralerna i Norrtälje och har en formell husläkare. Vi är tillbaka i Sverige sedan två med ett tyvärr ganska omfattande vårdbehov. Vi har inom primärvården INTE EN ENDA GÅNG träffat samma läkare. 2/3 av dem har utländska namn, har svårigheter med språket vid besöken, är superstressade och deras journalanteckningar innehåller grava felaktigheter som gång på gång måste påtalas. Senast i förrgår fick jag besked att jag inte kunde få tid hos den enda läkare jag fattat förtroende för förrän den 22 september. Alltså 3 veckors väntetid! Bedrövligt är bara förnamnet. Hoppas du har det bättre!
Skicka en kommentar