Idag träffade jag på ett annat litet liv. Ett som avslutats. På stigen ner till bastun låg en död näbbmus. Det är så jag ser dem. Döda. Har aldrig träffat på en levande.
Sveriges minsta däggdjur. Kan väga så lite som 3 gram, men upp till 18. Ett rovdjur, minsann.
Liten - men sannolikt med någon uppgift i ekologin.
*****
Bortom det allra sista andetaget, ändå, sicken sötnos. En liten godbit för en hungrig mage kan man tycka men inga djur vill äta näbbmus ens någon dag i veckan då de har myskavsöndrande körtlar på kroppssidorna som tydligen utsöndrar en vedervärdig lukt.
SvaraRaderaJag hittar dem också då och då, mest under vårvintertidens gnistrande skidturer och något mer levande dött är svårt att uppbringa. Vill då tro att någon uggla misstagit den för varande en gnagare och släppt den snabbt igen. Dock verkar någon/några av våra ugglearter både fånga och äta dem grundat på analyser av spybollars innehåll. Men mer ingående forskning krävs på detta så viktiga område.
Fint ändå poetiskt skrev han, Linné, om livet. "Vita-capere". Vad är livet? En liten låga så länge oljan varar".
Lite "banalt" skrivet av en vetenskapsman av hans kaliber kan tyckas men han levde trots allt drygt etthundra år innan den första bakterien upptäcktes och beskrevs.
@ thord wiman
RaderaJag läste det där om doftkörtlarna i morse. Kände inte till det sen tidigare.
Jag fascineras över de små.
Katter kan ta näbbmöss, men äter dem inte. Jag tycker att dom är så innerligt söta!
SvaraRadera@ Elisabet
RaderaNej - de smakar tydligen inte gott.