Tänk vad folk...

... passar på. Igår hade vi kunnat frottera oss med gamla vänner, före detta kolleger, födelsedagsfester, fika på stan, drinkar på bar, med mera, med mera.

Och vi tackade nej. Till allt. Mest beroende på att vi helt enkelt var tvungna att ta till denna helg för en stugvistelse. Nästa helg är stympad och då nästa är helt vikt för annat. Är man jordbrukare så måste naturen få bestämma. Det var dags för vårbruket.

Dessutom är dagsformen fortfarande lite halvtaskig, med hosta och snörvel. Inga trevliga sällskapsmänniskor, alltså.

Men typiskt! Nu blir man väl inte bjuden förrän i höst, förstås! Eller nåt.

Nåja - Lugnet är inte så dumt det heller. Att sitta och titta på hur snön smälter, medan näsan antar en allt rödare kulör är inte så dumt heller. Och lördagskvällen fick ägnas åt djupstudier av kamerahandboken. En fempoängskurs. Minst.

Söndagmorgon. Frukosten avklarad. Milda vårvindar. Solen bakom tunna moln emellanåt. Men nu blir det en tur på havsisen. Ljudet av porlande vatten, sjungande bofinkar, hoande ringduvor och spelande orrar.

Och gransus.
*****


Andra bloggar om: Vår, Norrbotten

Gone knäpping

Kolla vilken snygging!

*****

Och plötsligt...

... när jag vänder mig om på sushirestaurangen, står en luleåbloggare där, bara 40 cm ifrån mig.

Vi blir lika ställda båda två:
- Nämen hej!
Och så en kram. Vi har aldrig hälsat förr. Och jag blir också presenterad för hennes sällskap.

På sju sekunder var det över. Jag återgick till min lunchvärdinna (jojo - bjuden blev jag), och allt verkade normalt.

När jag sedan vände mig om, för att kanske växla ett par ord till, var de borta.

Så konstigt det blev.

*****

Fel spår III

En milt sagt rund kvinna slår sig ner ett par bord från mig, när jag äter lunch. Gravt överviktig, är en mer korrekt beskrivning. Och jag skäms. För jag kan inte låta bli att titta.

Hon tar en dagens. Plockar lite håglöst från salladsbordet och häller dressing över härligheten. Smör på brödet. Coca cola som matdryck.

Jag tänker i mitt hörn: Inte undra på att hon ser ut som hon gör.

Hon ser inte glad ut. Inte ett dugg. Äter under tystnad, och utan att reagera för något i omgivningen. Höjer aldrig blicken. Amatörpsykologen i mig ger diagnosen depression.

Jag tar mitt kaffe.
Hon gör likadant.

Jag dricker det svart.
Hon tar mjölk och socker. Ur sin väska fiskar hon dessutom upp en Centerrulle och två stora Plopp. Förpackningarna ligger övergivna och tomma på bordet när hon går därifrån.

Och jag tänker:
Gener???

Nu har forskare konstaterat att gener spelar roll. Var sjätte europé har anlag för att bli fet. Tyvärr tror jag att detta kommer att tas som ursäkt för fetmaepidemin. En syndabock har hittats.

På människors vis kommer nu insatserna att riktas in på att rätta till, finna en lösning, justera genen.

Generna har funnits hos oss i alla tider.
Matvanorna däremot, är förvärvade.

Vad är det som skall förändras?

*****



Läs mer i dagens DN.

Andra bloggar om: Mat, Gener, Genforskning, Fetma

Och Ericsson...

... är i djup chock, över att ägardemokratin i bolaget för en gångs skull har fungerat!

Nu vill man ändra reglerna.

Tur att man kört Nokia i alla år.

*****



Andra bloggar om: Ericsson, Diktatur

Gammal är yngst

Sorry grabbar. Stomatolleende och stajlat barr räcker inte!

Jag har varit runt och tittat på kameror. Nätet har flitigt besökts och jag har nästan bestämt mig för modell. Nu tänkte jag gynna ortens näringsliv, genom att eventuellt närma mig en handlare.

Fyra ställen besöktes.

Nummer ett hade inte modellen hemma, så där blev det tji.

Nummer två hade modellen och den exponerades inne i ett glasskåp, beledsagad av en liten skylt med korfattad beskrivning och ett pris. Jag stod där och stirrade in i skåpet för att se intresserad ut. Jag gick omkring och gick tillbaka. Satte mig på huk, för att titta på kameran från lite andra vinklar. Det var högst tre kunder förutom jag i hela butiken. Försäljningspersonal svirrade omkring. Ingen såg mig. I säkert tio minuter stod jag där och "inbjöd" till att vara offer.
Sedan gick jag. I kassan logs det och sades "hej, hej".

Nummer tre hade ett liknande glasskåp. Modellen fanns inne. "8999:- för kitet."
- Vad ingår i kitet, undrade jag.
- Ja. Det är alltså huset och ett 18-55-objektiv.
Okej tänkte jag, men sa inget om att kameran var försedd med ett 14-42-dito.
- Den ser väldigt fin ut, sa jag.
- Jo, det där är en skarp nyhet.
- Det där teleobjektivet, som står innanför.... Hör det till?
- Näe. Det kommer till extra....
- Jo, det förstår jag. Men är det ett som passar kameran.
- Ja, det är samma märke.
På kameran stod Olympus. På objektivet stod det något hel annat, hade jag noterat.
- Jaha. Vad kostar det.
- Strax under 3.... tjusjunitti, tror jag.
Den välstajlade killen hade inte ens en tanke på att öppna skåpet och låta mig känna på kameran. Jag försökte en chans till.
- Ja, den har ju fått bra kritik, den där modellen. Man kanske skulle ta och känna på den, någon gång.
- Mmmm. Den är fin.
- Ja ja. Men jag får väl fortsätta drömma.
- Gör det. Och välkommen åter.

Trodde han! Haha.

Nummer fyra. Rätt mycket folk köade vid kassan och betjäningsdisken. En hel del folk flockades kring mobiltelefoner och platt-tv-hyllor. Jag traskade förbi och bort till det obligatoriska glasskåpet. Där låg den. Bra pris. Bäst hittills. Här bestod kitet av hus plus 14-42 och ett litet tele på 28-145 (tror jag). Och det var någon hundralapp högre än kitet på förra stället.

I exakt 47 sekunder stod jag där. Då dök en äldre, lätt grånad herre upp vid min sida.
- Hm! Den är fin den där, va?
- Jo.
Han fiskade upp nycklarna ur fickan och låste upp skåpet.
- Varsågod! Känn på den. Du blir överraskad.
Jag greppar den och blir väldigt förvånad över hur lätt den är.
- Oj.
- Jo, visst är det märkligt?
Och så blir vi stående där och språkar en bra stund. Jag får veta både det ena och det andra. Plus lite till.
- Ja, alltså. Det är inget dumt köp.
- Nej, jag inser det. Men jag skall fundera ett tag till.
- Det tycker jag. Man skall inte förhasta sig. Den finns ju kvar.

Gissa vilken affär jag går till!

*****


Andra bloggar om: Service, Kundnytta, Bimbos

Luleå 11 april kl 12:56. Norra Stadsfjärden.

*****

Variation på tema

*****

Naturligtvis

----------------------------------------------------------
Hej!

Tack för ditt mail.
Naturkött är kort och gott ett varumärkesnamn som North Trade som företaget heter använder på sitt kött från Sydamerika och Nya Zeeland.
För att ett kött skall få kallas Naturkött ställs vissa krav. Djuren skall gå fritt ute hela året, ha tillgång till friskt gräs och vatten o.s.v. !
Mer information om naturkött kan du får på deras hemsida. www.naturkott.se


Med vänliga hälsningar
Kerstin
Coop Kundkontakt
020-71 10 10
www.coop.se

Vid eventuell fortsatt kommunikation i detta ärende är det bra om du har ärendenumret tillgängligt.
---------------------------------------------------------
Svar på min undran. Det var alltså ett varumärke.

*****

Luleå 10 april, kl. 19:07

*****

Fel spår II

När Alexander Fleming på 20-talet upptäckte penicillinet, tog läkevetenskapen många steg framåt. Nu kunde sjukdomar, som dittills varit obotliga, plötsligt behandlas. Lungtuberkulosen kunde motas och så småningom helt utvisas ur landet. Liksom i många andra västeuropeiska länder.

Nu är vi tillbaka på ruta ett. På egen förskyllan.

Nyligen har en totalresistent TBC börjat spridas i Sydafrika. Bakterien har även hunnit med en sväng till Italien. Ingen antibiotika biter. Med tanke på hur vi reser över jorden, kommer det inte att dröja särskilt länge förrän vi har den här.

Bakterier är som vi. De vill överleva. Alltså har de hela tiden utvecklat sina strategier, för att klara sig undan våra bekämpningsmedel. Och sedan har vi slagit tillbaka med starkare medel, och i allt större utsträckning. Ofta i onödan.
Bakteriedödande triclosan i tandkrämen (kolla på innehållsdeklarationen, så skall du få se. Colgate åkte ur vårt badrum.), bakteriedödande tvättmedel till kläderna, bakteriefritt i köket. Vem behöver allt det där?

Men alla de där små bidragen, har gjort att vi nu hamnat där vi är.

-----


Haven förorenas. Fisken försvinner. Utfiskning är en annan orsak till att vi kan komma att förlora en mycket stor och viktig del av mänsklighetens försörjning på sikt. Klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för olika arter. Några anpassar sig, några flyttar, andra dör ut.

Men vi människor är ju mästare på en sak. Att stoppa huvudet i sanden. Strutsbeteendet är tydligen något vi har i ryggmärgen.

Så eftersom vi missbrukar de naturliga resurserna, så får vi bygga upp nya på konstlad väg.

Alltså har man nu i södra Tyskland (långt ifrån alla hav) börjat odla havsfisk i bassänger. Om detta berättade bland andra Vetenskapsradion i P1 i helgen. Jobbigt lät det, dyrt och resurskrävande. Ett "rätt" havsvatten, är inget man står i köket och vispar till.


Är vi inte märkliga? Istället för att hushålla med det vi har, så föredrar vi att lappa och laga och rätta till. Åtminstone på ytan. Så att vi kan fortsätta att stoppa huvudet i sanden, misshushålla, och lappa och laga och rätta till nästa gång också.

Det här spåret går rakt in i en stoppbock.
Vore det inte bättre att växla in på ett annat?

*****



Andra bloggar om: Miljö, Antibiotika, TBC, Fiske, Naturvård

Fel spår

Tänka sig! Snart dags att börja jobba igen. Få annorlunda vanor. Nej, jag menar inte regelbundna vanor, för det har jag haft under hela min arbetslöshetsperiod.
Skönt blir det att stiga upp, käka frukost och gå iväg, till arbete, kolleger, och alla fikaraster som jag har att ta igen.

Begränsad havsutsikt. Ett enormt skrivbord, elektriskt! En fin stol att sitta på. Inget fel på arbetsmiljön. Eller?

På mina tidigare arbetsplatser har det alltid månats om hur vi sitter. Stolarna har krävt körkort. Ergonomer har varit och intervjuat och ställt in. Belysningar justerats. Bord har höjts och sänkts. Musen har bytts ut mot "rullpinne".

Och ändå blir det fel! Onda axlar. Slitna tummar. Stela nackar.

När några av er såg mig ligga i soffan och blogga, reagerade ni på hur obekvämt det såg ut. "Ojoj...akta så du inte får nackspärr också." "Huga, vad obekvämt det ser ut!" "Jag skulle helt klart få nackspärr om jag låg sådär. Men du ser ju ut att trivas."

Jag led inte. Inte ett dugg. Precis som den sista kommentaren säger, så ser jag ut att trivas. Annars skulle jag inte ligga där. Och det gjorde jag inte heller. Mer än en halvtimme. Då blev det obekvämt och jag var tvungen att byta taktik.

Ergonomiskt inställbara stolar i all ära, men ibland tror jag en träpall skulle vara bättre. En sådan sitter jag på här hemma framför datorn. Egentligen en gammal pianostol, rund träsits utan stoppning. Den går att snurra upp i höjd, eller sänka. Men den bjuder inte in. Träsmaken tvingar en istället att ändra ställning, stå upp, flytta fötterna för att justera balansen, med mera, med mera. Och jag får varken nackspärr, eller ont i axlarna.

Helt kort, tror jag att det har gått lite för långt i tilltron till att arbetsplatsen skall kunna vara perfekt för var och en i alla lägen och under all tid. När en ergonom hjälpt till att ställa in stolen, så litar man på att den skall vara så. I evighet, amen.

Som vanligt har vi glömt vem som har ansvaret för att man skall må bra. Det är varken ergonomen, eller stolen.

Det är du själv.

Sitt vackert!

*****

Gästfritt

Vem lurar i värmen på täljstensspisen? Lugnt och tryggt.

Funderade på att avvisa gästen och gjorde ett försök. Besökaren gjorde dock våldsamt motstånd och vi lät udda vara jämnt. Som kompromiss kunde hon i alla fall acceptera en mer undanskymd vrå, bakom ett element.

*****

Gomorron

Riktigt frisk?

Du avgör!


Men skaren var i alla fall superfin.
Minus 7 i natt.
Nu lyser solen från molnfri himmel.

Riktigt påskväder.
Bofink, grönfink, gråsiska, talltita, blåmes, talgoxe, ringduva......
Alla jublar.
Härligt!

*****



(Bilden visar den smalbenta fleecestorken.)

Mera mera mera

Hurra för grabbarna i Plannja Basket, som kammade hem sitt sjunde SM-Guld igår.

Vilken härlig insats att dessutom fixa avgörandet på bortaplan.

Grattis!

Nu väntar vi bara på att tjejerna i Luleå Basket, gör detsamma.
Sätt 08 på plats!

Allt är guld, som glimmar.

*****



Andra bloggar om: Plannja Basket, Plannja, Luleå Basket, Luleå, Norrbotten, Basket

Före gryning

Vaknar mitt i en dröm. Ingen ond, ingen god, bara en vanlig enkel dröm. Handlingen dunstar bort i samma ögonblick, som mitt censurerande medvetande tar vid. Det som inte godkänner några huvudlösa fantasier. Som klipper bort scener ur något, som annars kunde bli en fantastisk film. Oftast.

Det är mörkt. Vänder huvudet bakåt mot fönstret ovanför huvudkudden. Natten är stjärnklar. Månen har gått ner. Där ser jag Orion, med bältet i midjan, och den röda Betelgeuze i ena axelspännet. Vad stjärnan i det andra heter har jag glömt, men tror den börjar på a.

Huset sover. Trygga andetag hörs. Klockan är tjugo över tre.

Vargtimme.

Men när jag ler mot vargen,
tröttnar censorn snart

och filmen börjar så smått rulla igen.


*****

Och det blev middag...

... även denna dag. Påskalammet, denna gång i form av färs. Fylld med syrliga äpplen, charlottenlök, rosmarin och timjan. Rotsaksrost. Örtsås och sallad.
















Och den nya favoriten avocadoglass med cognacsjordgubbar och apelsinchokladängel.

Så kan det vara, när livet är gott.
*****

Bloggaren konstaterar...

... med tom och febrig blick, att han just blir fotograferad.

*****

Långfredag - Men kortlördag

Inte klokt. Påskaftonen avverkad redan. Och nu ligger jag i sängen igen och läser bloggar. Känner mig inte helt okej, även om jag är feberfri. Huvudet värker, halsen är hes. Inte en enda whisky, inte ett enda vinglas har slunkit ner.

Hupp! Det tänkte jag inte på. Kanske är det där felet sitter.

Nej - sanningen är den att jag en gång i min ungdom råkade gå på en födelsedagsfest, när jag var förkyld. För att klara det käkade jag Alvedon. Den aktiva substansen i Alvedon, Panodil, med flera febernedsättande preparat är paracetamol. Den substansen är inte så god vän med alkohol.

Mitt i kalaset blev jag häftigt illamående. Och sedan fick jag en "ångestattack" av något slag. Där låg jag på en säng och var livrädd. För vad vet jag inte, men jag minns att jag bara grät och grät, stort och generöst inför alla kända och okända gäster. Ingen förstod något. Allra minst jag.

Senare gick vi ut på krogen, allihop. Isvatten blev drycken för kvällen, och jag var som vanligt igen. Men med en ny och skrämmande erfarenhet.
---

Som du förstår har jag haft en bra dag idag i alla fall. Men jag valde att dra mig tillbaka rätt tidigt. Hoppas på en piggare dag imorgon.

*****

Den som har skall varda givet

Guldregnet fortsätter.

Prisa gud!
Här kommer skatteåterbäringen.

Man kanske skulle strunta i det där jobbet i alla fall.
Jag menar - det är ju så jäkla bekvämt att leva som arbetslös ändå.
Om man skall tro (m). För de vet ju!


Och så kan man fira med lite naturkött (!???) från Brasilien.

*****