Efter ett par timmar ...

.. på stranden (vilket är fullt tillräckligt för mig), kan man dra sig in mot någon restaurang på en lugn bakgata för lunch.

Att studera livet som pågår på gatan, eller på andra sidan, är också livet. Det är också tillräckligt för mig. Ibland.

*****

Att gå ut ...

.. på balkongen på sjätte våningen och möta en livs levande pilgrimsfalk ryttlande fem meter utanför räcket, är en stor förmån.

Tyvärr flög den ut till vänster innan jag hann ta bilden.

Såg du? Nä - jäklar. Den flög ut ur bild.

*****

Återseenden

Fyra och en halv timme senare är vi där. I den grekiska övärlden. Med skam i kroppen.
 - Jaha, ute och flyger igen.
 - Jo. Det går inga tåg från Luleå till Rhodos.

Mitt första besök på ön var för snart tre år sedan. Jag var väl lite tveksam redan då. Rhodos - en sådan turistfälla. Men vi lyckades inte fastna i den fällan. Istället bodde vi i stan, som har mycket annat att erbjuda.

Därför hamnade vi här igen. Med en förunderlig utsikt över havet och den turkiska sydkusten.

En promenad i omgivningen av vårt hotell ger oss en rekapitulation och en fräsch mental karta över stan.

Den har vi nytta av, när vi går ut på kvällen för att ta en drink före maten och hittar samma hörn och samma bar som vi ofta satt i förra gången också.
 - Hello. I regognise you.
Den unge inkastaren känner igen oss och hälsar oss innerligt välkomna.
Hans kollega frågar oss senare, när vi sitter med vår drink, varifrån vi kommer.
 - Sweden, säger vi.
 - But I hear that you have thirty degrees in your country. What are you doing here?
 - We are cooling down, sa jag.
Här var det bara 27 idag.

Senare söker vi upp en restaurang som vi besökte flera gånger förra gången vi var här. Vi återsåg alltså restaurangen, men där hade tydligen ett ägarbyte ägt rum. Men det var lika trevligt ändå.

En grekisk kleftiko norpade vi åt oss.
 -  Oh. You are lucky. I have still three portions, säger den trevliga tjejen, som serverar.

Den var gudomligt god. Hit hittar vi nog minst en gång till.

På hemvägen lyckas vi även finna George och Marias restaurang, som vi blev så förtjusta i för tre år sedan.

Det blir en fin vecka.

Utsikt från vår balkong.

Kleftiko. Lammgryta på grekiskt vis.

*****

Så sant ...

.. jag heter Ove, visserligen som andra namn, men ändå. Jag har varit gnällig idag. Två "myndigheter" har fått veta att de lever. Ja, åtminstone fått veta att jag gör det.

I det första fallet gällde det ett gammalt ärende, som jag inte godkänner resultatet av. Slarvigt och halvhjärtat, skrev jag till dem. Dessutom lade jag till att det ser nästan lika bedrövligt ut på andra sidan av detta P-hus.


Det andra ärendet gäller en helt annan sak. Radioutsändningen av SR P1 låter bedrövlig i vår radio i vardagsrummet. Det skrapar och skorrar och ibland försvinner ljudet helt. Och det påverkas av hur vi rör oss i rummet.

Det sker ibland, och symptomen började i vintras. Dessförinnan har det varit utan anmärkning. Och tro inte att jag har fel frekvens inställd. Vi har två olika master att välja på här i Luleå och radion är inställd enligt den frekvenstabell som Post- och Telestyrelsen ger ut.

Jag vet också att jag riktat anmärkningar mot dem en gång för länge, länge sedan, och då visade det sig att de sände ut just P1 med lägre effekt "eftersom det är en kanal som inte så många lyssnar på". Struntprat, sa jag.

Utan anmärkning är konstigt nog kvaliten på ljudet i övriga kanaler. Alla Sveriges Radios och alla kommersiella stationer.

Så nå't mysko är det.

Nu får vi se hur det går, när dessa två instanser ställer sig på tå.

*****

På bettet

Att hålla tand för tunga innebär att man håller tyst om något. Ibland är det en väldigt bra princip och borde gälla många, som går omkring på stan och bladdrar i sin telefon. Högt och ljudligt och med högtalarfunktionen påkopplad. Jag har väldigt svårt för att tycka det är okej. Väldigt svårt. Dels för att jag inte är intresserad av samtalets innehåll, men också av respekt för den som vederbörande talar med, som kanske inte vill föra samtal offentligt.

Till dig som praktiserar ovanstående vill jag bara säga: Tönt!

Att bita sig i tungan är en annat uttryck. Det betyder att man råkat säga något som man i samma sekund ångrar. Man försäger sig och skulle helst ha velat ha det osagt. Pinsamt är ordet. Men sån't händer.

Med stigande ålder har jag märkt att jag mer och mer ofta biter mig i tungan. Dock inte av ovanstående skäl. Jag har märkt att tungan ibland slinker iväg och lägger sig i vägen för käkarna, som just då råkar smälla ihop. Det gör förskräckligt ont. Senast idag hände det också när jag låg och slumrade till på soffan under min obligatoriska tupplur. Precis när jag skulle till att somna, så "höll jag tand för tunga" och bet till. Det gjorde förstås att jag vaknade till och insåg att min stund på soffan var över.

Det känns tungt.

*****

Jojo

Det är inte tält som gäller på militärövningarna nuförtiden. Nej - på ett av stans bättre hotell latar dom sig, NATO-killarna.

Råkade komma förbi när en stor buss släppte ut ett femtiotal soldater, som raskt tågade in, i baren kanske.

Hm?!

*****

En sista länk

Idag sade jag adjö till den siste släktingen i min föräldrageneration. Farbror Inge begravdes. En mycket trivsam person. Han skulle ha kunnat bli 93, men dit hann han inte med bara några dagars marginal.

Begravningen skedde i Öjeby kyrka, en så kallad korskyrka, som ligger mitt i Öjebyn. En kyrkstad med gamla kyrkstugor ligger i anslutning till kyrkan. Inte lika stor som den i Gammelstad (vårt världsarv), men 150 stugor finns kvar i gränderna. Kyrktornet, som är fristående räknas som den äldsta bevarade byggnaden i Norrbotten. Från 1400-talet.

Förutom min kusin Göran (Jag har bara tre stycken, totalt.) fick jag förstås även träffa andra släktingar och bekanta till farbror Inge. Han hade ett stort socialt umgänge och var allmänt känd i byn som "postmästarn". För det var vad han var.

En man kom fram till mig.
 - Känner du igen mig?
 - Jo, erkände jag. Men jag vet inte vem du är.
 - Anders heter jag. Vi är släkt och jag har även varit kund till dig på resebyrån. Det var när jag jobbade på Banverket som jag reste en del i tjänsten.
Då gick det upp ett ljus för mig. Och släktskapet finns på min farmors sida. Den vallonska delen av oss.

En annan man undrade också om det inte var någon släkting till oss som hade stuga i Jävrebodarna.
 - Jo, sa jag och min syster som också var med. Det är mamma och pappa.
 - Ja dit har jag levererat gruslass en gång. Men det måste vara 50 år sedan.

Efter ceremonin i kyrkan var det minnesstund i närheten, med mat och umgänge. Glada minnen, som det ska vara. Tal och telegram. En tårbit till. Ja, det är så det går till.

Då var pappas syskonskara borta. Tord, Börje och Karin gick bort i engelska sjukan i början av 1900-talet. Bosse förlorade livet vid 52 års ålder i cancer, förmodligen orsakad av att han jobbade i försvaret. Flygbränsle. Min pappa dog 70 år gammal, långvarig astma. Och nu Inge, snudd på 93. 

Öjeby kyrka. Det gamla klocktornet är fristående.

*****

Grannt

Varje vår placeras en stor container på gården i stan, som är till för att vi ska kunna göra oss av med både det ena och det andra. Allt från möbler till gamla skidor, trasiga blomkrukor, eller annat av större natur.

Det var där de utrensade böckerna hamnade också.

 - Åh, skulle jag kunna få hjälp med att skicka ut en fåtölj.
Vår nästan närmaste granne kommer förbi bokrensarna
 - Jovisst, sa jag. Det fixar vi.

Den var rätt stor och otymplig, den där öronlappsfåtöljen. Men vi kånkade iväg den till containern.
 - Hejdå, stolen, sa hon och klappade om den, med lite sorg i blicken.
Det var hennes makes favoritfåtölj. Han gick bort för tjugo år sedan. 
 - Tack för hjälpen. Vill ni ha kaffe?
 - Nejtack. Jag tror vi behöver lunch.
 - Javisst, ja. Ni svenskar äter ju den här tiden på dagen. Själv äter jag middag vid tretiden.
Hon är norska, och där är luncherna sparsamt förekommande.

Vi återgick till vårt - hon till sitt.

Alltmedan körsbärsträdet stod och blommade intill.

*****

Bokbål

Kristina och Benke sorterar och bär till containern.

Nu blev du skraj, va? 
 - Tänker dom bränna böcker, frågar du, och tänker på gångna tiders illdåd.

Näst intill. Det rensas i husets bibliotek, som svällt över alla bräddar den senaste tiden. Det finns små "bibliotek" på två ställen här i bostadsrättsföreningen. Från början stod en hylla i korridoren vid bastun och förråden. Nu är det tre hyllor. Fyllda till bristningsgränsen.

Men det är lite känsligt med böcker. Meddelande har gått ut till samtliga boende om att rensning kommer att ske. Varsågod och hämta det du vill spara. Ingen kom.

Så nu åker det iväg. Inte allt. Ett visst urval görs. Så nu har vi en hylla kvar, som är fylld. Och en stor som väntar på nya bidrag. För det är en trevlig idé med bibliotek.


*****

- Men vad gör du ...

.. med saint paulan?
Grannen Siv stannar ibland till på loftgången utanför vårt köksfönster och kan inte låta bli att titta in.
 - För den är väl äkta, va?
 - Jodå, svarar jag. Vill du ha ett skott?
 - Nä det är ingen idé. Jag har aldrig lyckats få dom att blomma.

Och snart kommer grannarna att svimma, när jag ställer ut hortensian på loftgången, för att den ska få sommar.

Det är säkert femte året på raken, som den står där och visar upp sig.

*****

Lite

Inte mycket har timat denna dag i min värld. Den yttre har jag inte brytt mig om så mycket. Den fick sköta sig själv, även om jag känner en viss skyldighet att hjälpa till för att få den att tillfriskna.

Vi pysslade med lite av varje där på Rånlandet, innan vi pysslade oss hem till stan på eftermiddagen. Veckan som kommer har en del på gång för oss båda. Och det slog oss att vi inte kommer att kunna vara ute på Rånlandet förrän om sisådär 11-12 dagar.

Nåja - det får vi tåla.

Lite.

*****

Vacker kväll

Det blev en del gjort idag. Vädret delvis soligt, men kraftiga vindbyar drog ner betyget på juni månads första dag. Det gick inte ens att sitta ute och fika.

Men "gräset" blev klippt och en del plantor satta. Andra blev ansade. Det blev prydligt till slut.

Kvällen blev kall och vacker. Äntligen avtog vinden och havet lade sig till ro.

*****

På vår vakt

Sommaren brukar också innebära att ligor åker omkring och gör sattyg i stugområden.

Därför håller vi grannar koll. Vårt område ligger ju vid vägs ände, vilket gör att den trafik vi ser här oftast ska hit på besök.

Ikväll sent (22.30) råkade en stor skåpbil ut för att bli lite extra kollad av oss. Den körde in på alla nerfarter och vände.

Jag lyckades ta bilder. Någon annan fick tag i registreringsnummer. Bilen såg lite mysko ut. Krockskadad på förarsidan och bara en fungerande strålkastare.

Här blev den uppmärksammad. Grannsamverkan.

*****

Jodå, sånt händer ...

.. i de bästa familjer. Till och med en fredagkväll.

*****

Två hinkar ...

.. vatten per kvadratmeter, ramlade ner från skyn i natt och under förmiddagen. Sedan hamnade vi i stormens öga och den sydvästliga kulingen dog fullständigt. Havet blev blankt.

Men så snart lågtryckets centrum flyttade sig, så tilltog vindbyarna igen. Nu från motsatt håll, nordost. Kyligt. Sex sju grader. Det känns bistert, när vi ändå inser att vi måste röra på oss, efter en halv innedag. Bullarna är ju gräddade, den sena lunchen uppäten och dessutom försöker solen göra försök att tränga igenom.

Det blir ingen långvandring. Vi inspekterar stället för gårdagens vattenläcka, som nu blivit proffslagad, efter min, i och för sig dugliga. Men det känns tryggt att veta att det blir ordentligt gjort. De två "specialisterna" råkade dessutom komma in på en kopp kaffe, sådär av en slump. (Hm hm!)

Blåbären blommar rikligt och trädpiplärkan ägnar sig åt spelflykt med sin vemodiga refräng uppe i trädtopparna.

Det är stora upplevelser man får vara med om.

*****

Jösses!

Det regnar. 

*****

Inte fick vi ...

.. göra det vi tänkt, när vi kom ut till Rånlandet med en skrälldus plantor av olika slag, som skulle planteras.

Istället märkte vi tryckfall i vattensystemet och anade läckage någonstans. Det fanns en misstanke. Vi lagade nämligen en koppling för en tid sedan. Och misstankarna stämde. Den kopplingen hade pajat igen. Vatten strömmade ut i en liten bäck ner mot havet på en av tomterna. Ingen fanns hemma i den, eller den närmaste grannen till den stugan, så ingen hade märkt av läckan. Vädret har inte lockat ut så många till området.

Vi fixade det hela, men fick sedan veta att någon känt till läckan sedan i tisdags, och glömt anmäla det. Otur. För nu visar det sig att pumpen tröttnat där nere i underjorden. Den verkar ha somnat in.

Tur att vi har egen anläggning att ta till. Raskt kopplar jag in den, som vi normalt bara använder vintertid.

Nu på kvällen har en del stugor fått invånare, och jag gick ut med ett meddelande till dem på vår facebooksida:

INGET VATTEN.

Det hjälpte inte fullt ut, att vi lagat en läcka. Vi har inte lyckats få upp trycket i systemet.

Vi får kanske anlita "specialist" under fredagen.

För dig som vill, finns vatten att hämta i trädgårdsslangen på vår norrgavel. Friskt, fint och radonfritt, och med ett jäkla tryck.

-----

Plantera får vi göra imorgon, om vi inte blåst bort. Det råder vintrig kuling.

*****

Överraskning

Vi var 14-15 personer som lyckades hålla hemligheten vid liv. Ända tills 60-åringen kom in på gården. Han visste överhuvudtaget ingenting. Det hade varit en del smusslande och planerande för att få allt att gå i lås. Födelsedagsbarnet hade under förespegling att det behövdes lite komplettering till solskyddsjalusierna i nya stugan, och att tillverkaren hade hört av sig och ville träffa honom för diskussion i "ateljen" gått med på att träffa honom efter kontorstid.

Den tillverkaren finns på andra sidan gatan från den villa, där festen skulle hållas. Vad var inte naturligare än att han efter mötet, som i verkligheten aldrig blev av (ingen öppnade dörren), blev övertalad att titta in till goda vännerna som bodde där.

Och där stod vi. Hela gänget. Det var Barbro. Det var Gunnar, Elisabet, Hamid. Det var Lena, Terje och många andra. En var med på direktlänk från Toronto (Tänk vad man kan göra nuförtiden!) och jag sprang runt och serverade cava.

En fantastisk buffé stod framdukad. Det var knytkalas. Det åts, diskuterades och skrattades. På givna uppehåll var vi tvungna att skifta plats kring bordet. Bara för att. Det ger nya infall och ännu flera berättelser.

Natten infann sig innan vi så småningom tackade för oss och tog en taxi hem genom försommarljuset.

Mingel och skratt.

Jubilaren tar för sig först av alla. Som sig bör.

Kaffe avec, förstås.

*****

Gomorron

Sen start på helgdagen. Fest igårkväll, till tidig natt. Hurrarop. Sång. Mingel. Massor med mat.

Se de  spännande bilderna!

Finns på Ögonblick i norr Play senare under dagen.

*****

Storebror

Nu blir du övervakad. Inte bara när du är ute i ogjort väder. För då tycker jag att det är berättigat. Istället berättas nu om att affärer börjar installera kameror kopplade till program för ansiktsigenkänning.

Affären ska alltså anpassa sig efter att herr Skrakehök kommer in för femte gången. Ibland tillsammans med fru Liljenstjerna, men det händer också att hon kommer in ensam.
 - Då tar vi och plockar fram de där hörlurarna som hon var så intresserad av förra gången. Eller också kanske vi kan locka henne till att köpa ett par till herr Skrakehök också.

Ja, så är det tänkt. Man ska bli igenkänd, som stamkund.

Inte vet jag, men  i de affärer jag besöker någorlunda regelbundet är jag redan igenkänd. Utan kamera. Clas Ohlsons personal hälsar till och med om jag möter dem på stan, vilket också gäller för både COOP:s och ICA:s.

Jag tycker nog att det känns mer personligt.

*****
Här kan du läsa mer.