onsdag, juni 01, 2016

Diskbänksrealism

Vi har bott i vår lägenhet i snart 30 år. Tiden går. Vi har inte slitit på den särskilt mycket, särskilt som vi sedan 14 år har en extra bostad att nöta på i stugan.

Visst har vi renoverat. Nytapetsering, målning, nytt golv på balkongen, ny kyl och frys, med mera. Men mycket av det gamla finns kvar. Eller ska jag kalla det "det klassiska".

Jessica Kempe skriver om "Det rostfria altarets uppgång och fall" i söndagens DN.
Folkhemmets skinande diskbänk med praktisk dubbelho ser man numera framför allt på skrotupplag.
Que? Vad är detta. Behövs inte diskbänken längre? Nog för att jag ibland imponeras över ståtliga kök med fantastisk köksö, svarta corremolineat-bänkar, eller vad det där materialet nu heter, futuristiska köksfläktar, men där det framförallt ser ut som om det aldrig har, eller kommer att lagas någon mat där. Inte heller slaskas det ner med något. Ty nu finns ofta bara en enkelho, eftersom all disk sker i diskmaskin.

Men nu händer det. Som så ofta en vändning i tillvaron. Den där enkelhon kallas nu för disklåda. Hur låter det hos hypermodernisterna? Enkelho hade man i Sverige på 20-talet, då den enbart användes för slask. Diskade gjorde man i separat balja.
 I dag när den omoderna dåtiden åter blivit modern kallas enkelhon för disklåda. Den finns i tjusiga utföranden, i  cristalite och porslin, i guldfärgad keramisk nitrid eller mattad plåt. I onlinebutikernas disklådor ser jag det förflutnas vask upphöjd till lyxdesign där form och funktion gått skilda vägar. Vacker ytestetik för en opraktisk och resursslösande bunke.
Reaktionerna börjar komma.
.. till motstånd, retro och återanvändning. Under rubriken Diskbänksrealism uppmanade tidningen Gård & Torp häromåret till ömsint vård av den gamla högkvalitativa diskbänken som inte längre går att få tag i.
Vi håller alltså på med en kulturgärning. Denna skinande skapelse är en raritet. Praktisk och snygg. Hygienisk eftersom den är så lätt att hålla ren. Och dubbelho, trots att vi har diskmaskin. Så har den sett ut i hela mitt liv. Från tvåan i Boden när jag var 0 år, till trean i Kiruna där jag bodde till jag var fem, och vidare genom bostadsbeståndet som kommit i min väg.

Så diskbänken får nog bli kvar. Skinande och blank. Och vilken mat som lagas där. Uj, uj, uj!

"Det rostfria altarets uppgång och fall" ... och uppgång igen.

Hur skulle annars hypermodern kyl och frys passa in. Eller lampan över köksbordet?































Läs hela Jessica Kempes  artikel här.

*****

9 kommentarer:

Mian sa...

Jag är 54 år. Har aldrig haft diskmaskin i någon av mina lägenheter. Men jag skulle inte tacka nej till att slippa handdiska allt..

Eva sa...

Sektans också att jag inte kan kommentera i din blogg. Känner mig i alla fall väldigt kulturell då vår diskbänk är från 1984. Den är randig, liksom, du känner nog igen sorten, du som har koll på diskbänkar. Till saken hör dessutom att vi aldrig haft diskmaskin. Skulle vi haft det, skulle det varit när våra barn bodde hemma men nu, när det bara är vi två, känns det onödigt. Vi har dessutom Manuel. Eller faktiskt oftast Manuela.

Bert Bodin sa...

I stugan handdiskar vi. Det är som yoga. Särskilt när man har naturen utanför fönstret framför sig.

Bert Bodin sa...

Nu fick jag in FB kommentar här, där den hör hemma.
Visst känner jag igen en "randig" diskbänk. De gjordes väl så för att skapa avrinning efter diskade kärl, antar jag.
Diskmaskin är faktiskt rätt bra. Vi är också bara två och maskinen går kanske 1-2 ggr i veckan. Det sparar faktiskt energi. Och varmvatten. Dessutom får många kärl, som annars aldrig skulle få komma ut ur skåpen, lite upplevelser. ;-)

Elisabet. sa...

Är det nånting som jag verkligen irriterar mig på när det gäller diskbänkar, så är det den typ som pv har, med visserligen dubbel ho, men där man ska lyfta upp en slags propp (eller sätta i den). Jag tyckte att den gamla varianten var suveränt bra; ungefär som på din vänstra bild, men med ännu större silområde. Så enkelt att ta upp det som hamnat där! Nu ska man pillra med en liten propp och när man lyfter upp den, ja, då åker ju ändå sånt där smått ner i avloppet!
Här är det handdisk som gäller. Jag är snabb på att diska och tycker att det är .., ja, lite avkopplande.

Bert Bodin sa...

Vi har pv:s typ i stugan. Men klarar det rätt bra ändå. Allt löst på tallriken åker ner i komposten, så det blir inte så mycket som hamnar i hon.

Annika sa...

Din verifieringsgrunka har fått fnatt! Man får bara ny bilder att klicka på hela tiden.


Det här är min diskhokommentar:


Länge leve diskbänken! Med dubbelho! Och min farmor hade både sådan plus en slask som satt för sig själv, med en plåtskopa hängande ovanför - den skulle man använda för att dricka vatten i. På sextiotalet i Sibirien (stockholmsk stadsdel) hade vi likadant, vill jag minnas, men diskbänken var av marmor.

Alla hade marmordiskbänkar och alla ville bli av med dem! Och när de väl försvunnit blev de förstås högsta mode igen.

Bert Bodin sa...

Det där med skopan som "alla" drack vatten ur, känner jag igen.

Marmorbänk, däremot inte.

Hoppas problemet med verifiering är tillfälligt.

annika sa...

Testing...