torsdag, juni 23, 2016

Slut


 - Nå, hur känns det?
Det är dagens vanligaste fråga till mig. Jo, jag var på fest igårkväll. Sommarfest med jobbet. Med bubbel ute i den strålande sommmarkvällen, som också innehöll boule- och kubbspel, innan grillmiddag serverades. Kvällen blev lång. Längre för vissa, för det var ju så trevligt. I vanlig ordning var det de unga som drog hemåt först. Nu finns det ju inte så många unga hos oss, men en del är ju yngre än andra. (Vi närmar oss 50 i snitt på vårat jobb.) Själv var jag hemma när det nya dygnet var en halvtimme gammalt. Kanske var det därför jag fick frågan på kontoret hela förmiddagen. De trodde väl att jag festat hela halva natten. Men se, den gubben gick inte.

 - Nå, hur känns det idag då?
 - Inget särskilt, sa jag.
 - Men det måste det väl ändå göra? Känns det inte lite konstigt?
 - Nä. Vadå?
 - Jamen, det är ju din sista dag.
 - Före semestern ja, sa jag. Det var väldigt vad många som frågar hur det känns att gå på semester.
 - Mäh! Du slutar ju. Det är ju din sista arbetsdag!
 - Jaså det. Inte känns det något särskilt.

Så är det alltså. Jag har jobbat min sista arbetsdag idag. Nu blir jag heltidspensionär. Men Det känns märkligt nog inte särskilt märkvärdigt. Visst har jag trevlig arbetskompisar. Med de finns ju kvar. Jag kan kika in och besöka och få en kopp kaffe i stort sett när jag vill, eftersom jag bor 350 meter från jobbet.

Men det är klart; när klockan blev ett och det blev dags att gå hem för dagen för mig, så blev det ju kramkalas. En flaska champagne hamnade också i min famn. Det var Rigmor, som förärade mig den.
 - Tack för att du anställde mig för 26 år sedan, sa hon.

Sen gick jag hem. Klädde om och packade bilen. Nu flyttar vi till stugan över sommaren. Ett nytt liv kan börja.



Bubbel Serveras på sommarfesten

Bouleturnering. Jag klämde i med träff på lillen två gånger
God grillmiddag. Sedan surr, prat och skratt tills dagen grydde på nytt.

*****

2 kommentarer:

Anonym sa...

För mig kändes det, jag fick separations känslor…
Det var samma år som det var VM-seglingarna i Luleå, sommaren 1988. Midnattsolen sken dygnet runt och kappseglingarna med 12:orna, det blev magiska i det norrländska ljuset. I september samma år (alltså 28 år sen) anställde du mig och sa, här är stämningen hård men hjärtlig. Tack för det, vi syns snart!

Kram Rigmor

Bert Bodin sa...

Absolut. Vi syns snart. Jag kommer nog att äta lunch ute i ungefär samma utsträckning som förr. Och då vet du vad som gäller, även om jag är öppen för andra förslag. Och t.ex. Nymansluncherna håller vi väl igång.