- Åh! Man tackar.
Kocken själv, Gustav, kommer ut med maten och snyftar.
- Vad är det jag hör. Tänker du lämna mig?
- Såja, såja...
Gott var det. Som vanligt.
Och visst kommer jag att sakna stamstället. För sin varma service. För alla vänner, som brukar dyka upp för en stunds skvaller, en stunds världsproblemlösande, eller en fullständig planering för nästa fest, resa, eller goda middag.
Men jag kommer tillbaka.
Var så säker.
*****
PS. Det blev cajungrillad kycklingfilé, med ångkokta rotsaker och honungsbalsamico.
Andra bloggar om: Luleå, Lunch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.