Prokofjev kan vara lite svår. Atonal, skulle jag vilja säga. Inte så mycket av de vanliga harmonierna. I alla fall inte i detta verk. Det är annat med hans "Romeo och Julia" till exempel.
Cellosolot imponerar. Hur kan en ung kille komma ihåg varenda ton under 45 minuter. Toner som visserligen hänger ihop, men där ingen igenkänning, inga repetitioner, inga "refränger" finns. Jag fattar det inte.
Men han kanske spelade fel mest hela tiden. Det skulle jag i vilket fall aldrig ha märkt.
Danske Nielsens symfoni följde efter paus. Här var det mer igenkänning.
Kvällen avslutar vi tvärs över gatan, där vi började. Ett glas vin.
Många gamla bekanta passerar.
Många glada bekanta. På väg ut i vimlet.
Eller hem.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.