Han var stor ...

.. och kraftig när han närmade sig. Jag har jobbat idag. När jag jobbar en lördag innebär det att jag sitter på privatreseavdelningen och tar emot kunder vid disk. Det gör jag ju inte vanligtvis.

Men nu var det så och jag kände mig rätt liten när denne store, unge man formligen tornade upp sig framför mig. Bedömde honom vara i 30-årsåldern, minst två meter hög och stadig.

 - Hej. Kan du hjälpa mig direkt, frågade han och spände ögonen i mig, inte ovänligt, men intensivt från det kalhuggna huvudet som endast hade en mörk mohikanrand över hjässan.
Tänk medlem av någon obskyr MC-klubb.
 - Jag hoppas det, sa jag, och försökte lägga fördomarna åt sidan.
 - Kiruna, sa han. På måndag.
Pust, tänkte jag. Inget värre.
 - Jag vill åka rätt tidigt.
 - Det första går 05.45, sa jag. Är du morgonpigg
Ett litet leende.
 - Nä fan.
 - 10.39 då, försökte jag.
 - Har du inget efter lunch?
 - Då blir det 13.12.
 - Det tar jag.

Jag bokade in och försökte hålla samtalet på en lättsam nivå. Varför skulle jag inte, förresten. Jag hade inga kunder som väntade i kö, så jag försökte prata lite allmänt med "jätten".
 - Jaha, Kiruna, sa jag. Vad ska du göra där?
 - Jag ska jobba, sa han.
 - Aha, sa jag. Ja, där finns det jobb.
 - Jo, sa han. Du visst kan man köpa bara enkel, för jag vet inte när jag kommer tillbaka.
 - Inga problem.
Det flöt på riktigt bra, och han fortsatte att prata, trots att vi egentligen var klara. Det visade sig att han egentligen var gammal Kirunabo, precis som jag själv.
 - Har du lyckats få någonstans att bo då. Det är ju svårt däruppe i dessa gruvboomens dagar.
 - Jo, fan. Jag bor hos morsan. Ja tills vidare, alltså.
Hans telefon plingade till och han tog fram den.
 - Va schysst! Är det här biljetten? Han såg glatt överraskad ut.
 - Jajamen, sa jag.
 - Så jag visar den bara för snubben ombord.
 - Jepp.
 - Du, förresten ... kan man ta cykeln med på tåget.
Jag såg för mig en tung motorcykel.
 - Nja, jag är lite osäker, sa jag. Men är det en sån där flashig, där du kan vika in pedaler och ställa styret snett, så att inget sticker ut i onödan.
 - Nä fan. Jag har bara en gammal rostig damcykel. Tänkte jag skulle ta med den, för nu har  dom ju flyttat stationen i Kiruna, så jag tänkte cykla till morsan.

Den trevlige unge mannen lämnade mig med ett handslag, när han hade betalat för sig.
 - Tack. Schysst service, sa han.

Så artiga är inte alla kunder.

*****