tisdag, maj 20, 2014

Skrajsenhare

Den fånigaste fågeln som besöker oss ute i stugan är nötskrikan. Rätt vacker, med sina roströda toner avbrutna av grafiskt svartvitt och det rutiga blå.
 
Men, som sagt; skogens största fegskit. Inte särskilt lätt att fotografera. Varje rörelse, varje ljud, får den att ta till vingarna och högljutt flänga iväg in bland träden. Ofta räcker det att man syns i ett fönster. Eller att jag försiktigt, försiktigt vrider om låsvredet i terassdörren för att öppna och sticka ut ett kameraobjektiv. Det märkliga är att nötskrikans närmaste kusin här i världen är den trevliga och vackra lavskrikan. Vi har den inte i kustlandet, men den finns i de stora skogarna. Lavskrikan är ytterst social och kommer gärna fram för att hälsa och kan till och med äta ur handen på en människa. Åtminstone om man bjuder på falukorv. Men nötskrikan .... Nähäpp - Kan inte ens bevekas med nötter.
 
Den här bilden är alltså rätt unik. I alla fall i min produktion.
 

*****

4 kommentarer:

norbergianblue sa...

Mycket vacker, tycker jag, särskilt med det lilla blårutiga partiet. Något speciellt måste åtminstone jag hitta för att känna igen arten. Alla fåglar är väl egentligen vackra, med undantag för strutsen?

Bert Bodin sa...

norbergianblue: Men strutsar har ju så vackra ögon och ögonfransar. Det har du aldrig tänkt på. ;-)

Suzesan sa...

Fegskit så roligt. Vacker. Råkor är samma löjliga fegisar. Hänger gärna i bostadsområdet och för ett jäkla liv. Är överallt och slår sig in bland människorna. De vet hur vi bor och försöker skapa samma sociala standard. Bygger i träden närmast husen. Men de vill inte att man ens tittar på dem. Man kan cykla förbi dem men inte titta på dem. Ta fram kameran. Nepp då lyfter de.

Kram
/Susanne

Bert Bodin sa...

Känt fenomen, det där med att fåglar ofta märker när en kamera kommer fram. De verkar också veta precis det ögonblick då man har ställt in skärpan. Då flyttar de på sig, eller flyr. :-(