Minneskonst

Ibland blir jag riktigt imponerad. Till och med av mig själv. Det är väl en god egenskap, eller hur? Eller är det bara skryt, kanske.

Hursomhelst .... Min nyvunna frihet fick mig idag att försöka mig på DN:s torsdagskryss. (Det svåraste av de dagliga kryssen i den tidningen. Fyra prickar.) Jag tog itu med det till eftermiddagskaffet. Grundledorden handlade om Ungern. Om Ungern för länge sedan. Om Ungern när jag var sju år, dvs 1956. En bild på en gubbe, som tydligen ledde landet före revolutionen.

 - Inte en aaaaning, tänkte jag och funderade inte vidare på det. Jag gav mig också sjutton på att inte fuska med lexikon eller googla. Istället fortsatte jag med tankeverksamhet kring nedre delen av korsordet. DN:s torsdagskryss är svårt. Ofta i samma division som tidningen VI:s.

Men så fick jag ut ordet "idyll". Och det där y:et blev sista bokstaven i gubben.
 - Men det blir ju Imre Nagy, tjoade jag i min ensamhet.
Namnet dök upp från någon undangömd hörna i hjärnan, så självklart att jag nästan blev skraj. Var det verkligen sant? Hette han verkligen så. Och var fick jag det ifrån. Jag kan heller inte säga att det är särskilt bekant ens nu, när jag väl fått det verifierat.

Jag avhöll mig ståndaktigt från att ta till lexikon för att kolla riktigheten, utan fortsatte med orden kring "Imre". Lätt som en plätt blev det ifyllt, och jag kunde konstatera att namnet var korrekt.

Doftminnen lär vara starka. Det har jag skrivit om ett par gånger, och första gången redan 2005. Men vad handlade detta om? Luktade kaffet Imre, eller Nagy. Var det bullen, eller hade jag ätit ungersk gulasch till lunch?

-----

Gissa om jag blev ännu gladare när jag kunde lösa kryssets andra stora fråga: Vad hette hans efterträdare.

Jodå - Det satt som en smäck en kvart senare.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Korsord, DN, Minne