Retreat

Gårdagen gick obemärkt förbi. Av någon anledning blev det bara så. Jag var lat på de flesta plan. Oinspirerad. Tänkte att, då kan jag väl vara lat, då. För en gångs skull. Som en enda lång retreat. Ensam hemma. Ingen att prata med. Slö, slapp och likgiltig.

Jag gick inte ens till gymmet. Det brukar jag ju göra på tisdagmorgnarna. Men sedan i söndags har jag haft en del symptom på lurande förkylning, med heshet och bomullshuvud. Du vet, när huvudet liksom inte hänger med. Det känns lite "stoppat". Tyckte därför att ett träningsuppehåll var aktuellt.

Men så ...

R messar och vill ha lunchsällskap. Kollega från före detta jobbet.

Det blir Havets Wallenbergare. Gott. En kopp kaffe, nej två. I alla fall för min del, eftersom jag blir sittande kvar, efter att R återgått efter sin lunchrast.

Hon berättade om sin resa med födelsedagsfirande. Hur hon också varit förkyld, men med feber och hade efter lång tid sökt läkare som sa att "två veckor är ingenting. Det är bara att vänta ut den". Hon var fortfarande hes. Ibland. Och bra. Ibland. Precis som jag känner igen det. Det är nå't som går.

Nåväl (Mitt favoritord). Jag går så småningom hemåt och lägger mig på soffan för att lyssna på lunchekot. Lat som Kronblom.

Men han gick väl inte och handlade sedan, va?

Det gjorde jag.
Två gånger, eftersom jag glömde smöret vid första besöket i affären.

*****