Så traskar vi ...

.. iväg i den blå norrbottensskymningen. Mot mina barndomskvarter på Krongårdsringen. På gården står den gamla tallen kvar. Den minns jag från när jag var barn. Då hade den en stor björk som granne, men den har fått gå till björkhimlen.

På den gården bor min syster och svåger, i den taklägenhet som en gång var min första lya. Ombyggd sedan många år, men med all charm kvar. Det stora vardagsrummet med brutet tak. Sovrummet med sin mysiga fönsterkupa och köket med sitt takfönster. Nu ska de dessutom få balkong byggd till våren. Inglasad och med toppläge.

Och det är tradition att vi tittar in dagen före julafton för att få lite fika. Eller lite, och lite ... Jösses. Det är sju sorter minst. Det är gott kaffe. Det är prat i kvadrat. Det är en jättecharmig amstaff, som heter Kira. Så go och sällskaplig. Syrran och svågern är dagvårdare ibland. Just nu är Kiras matte på väg att föda barn, varför vovven får tillbringa både dag och natt på daghemmet.

Vi blev kvar ett par timmar. De liksom bara flyger iväg. Men hemma väntar en ugnsbakad skinka, som blev klar precis innan vi promenerade iväg. Den behöver tas om hand. Så man kan inte sitta och slöa bland flottyrringar, sandkakor, chokladrutor, eller vetekransar hur länge som helst.

Hemåt i vintern. Det är motvind. Friskt, men skönt.

*****