Vissa dagar

Sedan jag steg av jobblivet har jag ofta fått frågan om vad jag gör på dagarna. Ofta svarar jag att jag knappt vet, men att dagarna går ändå. Ofta svarar jag att "idag har jag varit på gymet, ätit lunch med gamla arbetskamrater och sedan sett en film på Folkets bio på eftermiddagen. Eller också har jag varit på fotvandring, dvs promenad med lite mer stuns. Gärna ute på isarna såhär års. Och helst där det finns vida vyer att betrakta. Sedan läser jag en del. Ibland händer det att jag går på föreläsning på Vetenskapens hus, eller bara sätter mig på bibliotekets välsorterade tidskriftsavdelning och tittar på den vackra utsikten över Norra stadsfjärden samtidigt som jag bläddrar i något exklusivt magasin. Kanske tar jag en fika en trappa ner på Kulturkaféet efter att jag slunkit in i konsthallen, som också finns i Kulturens hus.

Men så finns det en del dagar som blir blaha blaha. Mycket sällan. Men de existerar. Idag är en sådan. Vaknade i morse efter en natt med orolig och kort sömn av dålig kvalitet. Lätt huvudvärk. Tänkte förstås gå och träna, men det fick vara.
 - Du kan ju gå imorgon, sa Benke, innan han försvann till universitetet och jobbet.

Jag gick och lade mig en stund på soffan, medan jag väntade på paracetamolens effekt. Jag somnade inte, men det var nära. Läste en del. Löste DN:s söndagskryss (det mest spännande och svåra) och lyckades få det färdigt. Det är en bedrift. Det tycker i alla fall jag.

Tog en frisk promenad. Alltså ingen fotvandring. Nej, en frisk promenad till Bistro Norrland för lunch. Ser utländska turistgrupper ute på isen och träffar på ett ungt engelskt par i restaurangens entré, där de begär lite tolkning av menyn. Det fixar jag förstås, förutom att jag inte vet vad sej heter på engelska. Men de stannar inte. Tycker att det är för tidigt för lunch såhär vid elvatiden. De försvinner ut på isen. Planerar att komma tillbaka senare.
 - Och du vill satsa på en lunch, säger killen bakom bardisken, när jag går fram för att beställa.
 - Ja, eller ska jag ta en stor whisky, säger jag på skämt.
 - Eller kanske för att träffa mig, säger Anders, som jobbar här och kommer förbi i bakgrunden, hälsar "god fortsättning" och undrar om jag mår bra sådär i största allmänhet. Han är gift med en f.d. kollega till mig.

Beslutar mig för sejen som serveras elegant upplagd tillsammans med en rödbets- och couscoussallad och en spenatsås. Väldigt gott.

Sitter kvar med mitt kaffe en bra stund. Tar en finsk pinne till. Studerar livet omkring mig. Filosoferar. Men efter halvannan timme går jag ut i friskluften igen. Gör några ärenden och går hem.

Träffar tre grannar nere i "lobbyn" i trapphuset. De sitter där och pratar. Hundarna Lexus och Engla vill leka med mig. Lexus är en korsning av grönländare och labrador och oändligt tillgiven. Gillar mig. Engla är en liten dvärgpudel som bara vill busa, gnaga på mina händer och hoppa.

Damerna berättar att en av våra grannar avlidit idag. Hon har inte bott hemma på ett tag. Alzheimer av allvarlig typ gjorde det omöjligt.

Läser lite. Eller gör ingenting. Slappar. Fixar eftermiddagskaffe. Lyssnar på Nordegren och Epstein.

Inget händer.
Så är det. Det behövs.
Vissa dagar.

*****