Jag känner mig diskriminerad.
I och för sig har vi idag lunchat ute på Bistron. En god pocherad sej, under iakttagande av nödvändiga säkerhetsmarginaler. Vi var tre personer vid ett stort runt bord gjort för dubbelt så många. (Höll på att skriva "... för sex.", men för den aktiviteten tror jag det hade passat sämre.) Lika glest var det runt om oss. Vid bordet närmast satt en världskänd operasångerska. Bara så du vet vilka sorts ställen vi äter på.
Eftermiddagen gick vidare, och så gjorde även vi. En runda längs vattnet (eller vattnen) runt innerstan i härligt solsken. På Gültzauuddens strand höll folk på att plocka ihop efter dagens badliv. Förmodligen nöjda. Picknickande sällskap satt lite längre upp i parken.
Träffade en del bekanta på hemvägen. M skulle köpa skor. A som jobbar på Lagerhaus hade lite tid att prata en stund. Italienaren, som jag brukar handla hos hade stängt klockan 16, så där kammade jag noll. Det får bli imorgon istället.
Man måste ju hitta på nå't då också. Annars förtvinar jag.
*****
Ja, man måste leva också. Och mest synd tycker jag om alla 70+ som sitter i lägenheter och INTE har möjlighet att vara ute (ja, det får man ju, men det är ju inte som vanligt ändå), kanske inte ens har balkong. Min vän I i Falun, en bra bit över nittio och helt klar i knoppen men i verklig riskgrupp (har haft en propp och lite annat), hon säger att snart blir det psyket. Änka. Enda besöket är barnen som kommer med hennes varor från affären.
SvaraRadera@ Elisabet
SvaraRaderaDet finns grader i h---ve--t. Jag inser att jag har det bra trots allt. Men det är ändå trist att "skyldigheten" att skydda oss läggs på oss.
"Håll er hemma. Undvik fysiska kontakter".
Jaha - men alla andra då?
"Förtvinar" var ett bra ord för att beskriva situationen!
SvaraRadera@ Allmycke
RaderaJo - så känns det emellanåt.
Jag undrar,Bert, vad det är du vill göra som du upplever att du inte får? Du åker till landet, träffar folk där och i stan, du går och handlar, går ut och äter och har åtminstone tidigare gått till din gamla arbetsplats. Går dina vanliga promenader och tycks leva ett gott och normalt liv. Du är inte precis sinnebilden för någon som håller social distans även om du kanske håller tvåmetersavstånd fast jag betvivlar att man kan vara konsekvent med det överallt.
SvaraRaderaDet som bland mycket annat är eländigt med den svenska situationen är dock den åldersegregation som blivit påtaglig genom distinktionen 70+. I andra länder, inklusive mitt gamla hemland Frankrike råder och har rått distanseringsrestriktionerna ALLA utan strikt gränsdragning vid ett visst åldersstreck. Man pratar inte om begreppet ens. Däremot vet man precis som i Sverige att risken att insjukna, bli svårt sjuk och dö ökar markant från 70 års ålder och uppåt. Det har enbart att göra med en enda sak - immunförsvaret försvagas obönhörligen med ökad ålder och det gäller precis alla. Du kan räkna hur många steg om dan du vill, ju äldre du blir kommer du ändå obönhörligen vissna som en tulpan, böja din stjälk och tappa bladen.
Av det här skälet ska man hålla distans. För sin egen skull och för andras eftersom detta lömska virus också smittar när det inte brutit ut. Man behöver inte känna sig kränkt eller diskriminerad för det - det är för de flesta en ren självbevarelsedrift i ett samhälle där i princip inga åtgärder vidtagits för att stoppa smittan, identifiera och spåra den och isolera ”de andra - smittspridarna” som du kallar dem. Sverige förskräcker på alla plan, det borde förhoppningsvis gå upp för fler och fler nu när vi inte ens ingår bland dem som man kommer att tillåta för vistelse i andra länder. Och har bland de högsta dödstalen per capita i världen och inte ens får igång minimal testverksamhet!
Jag och min man (80 om en månad och högriskpatient) sitter sedan 10 veckor nu i självvald total isolering enligt fransk modell. Med balkong och korta hundpromenader som enda friskluftsintag. Med den extrema dödligheten omkring oss och med kontinuerliga massivasioner av sommarstugeägare från Stockholm är våra restauranger fulla. Köerna går ut på gatan från Systembolaget, trängsel som i julhandel på stormarknader, byggvaruhandlar, Clas Olsson och Blomsterlandet. Sjukhuset totalt överlastat och vi tvingas avstå från egna livsviktiga undersökningar av både risk för smitta där och bristande kapacitet. Vi gnäller inte, vi beklagar oss inte. Vi längtar inte ihjäl oss efter barnbarn vi vet vore riskfyllt att träffa. Vi har hittat våra rutiner, håller dem och håller digital kontakt med omvärlden inklusive sköter samtliga inköp inklusive balkonblommor på nätet med leverans utanför dörren. Vi känner oss inte diskriminerade, vi tar tvärtom ett eget personligt betydligt större ansvar för att inte bli smittade än de flesta. För att så många andra runt omkring oss inte gör det.
Min 95-åriga helpigga mamma i Skåne, också änka och van vid mycket sociala aktiviteter gnäller inte heller. Det här påminner henne om andra världskriget och hon vet vad fara är (min pappa var stridspilot då). Hon går dagliga egna promenader, kör och hämtar färdigpackad mat, åker ensam ut till en vitsippsbacke och talar i telefon med familj och få kvarvarande vänner. Lagar mat till sig själv två gånger om dagen, har inte längre städhjälp, läser, lyssnar på musik, löser korsord. Och känner sig inte det minsta diskriminerad.
Så kan det också se ut.
@ Monet
RaderaTack för dina reflektioner. Men jag är van vid ett betydligt mer socialt engagemang.
Men framförallt tycker jag att vi 70-plussare pekas ut. "Håll dig hemma!" Det kanske borde gälla betydligt fler ålderskategorier. Och framförallt är det inte vi som sprider smittan.
Jag är betydligt mer orolig för mina barn och barnbarn som jobbar i skola och omsorg och inte har samma möjlighet som jag att "karantäna." Vi plussare är ju priviligierade som har möjlighet att gömma oss för detta ohyggliga virus.
SvaraRadera@ Gunnel
RaderaDet är en annan aspekt på det hela. Men det är i alla fall mig det är mest synd om. 😏
Bert. Du har säkert genom åren förstått att vi haft (och har) ett mycket utbrett socialt liv. Inte minst under de franska åren där det sociala umgänget var mycket stort, både bland landsmän och franska grannar. Också genom familjeliv med fransk familj och franska barnbarn på bilreseavstånd. Våra resor och utflykter i landet och grannländerna var frekventa och det kulturella livet stort genom egen konstnärsverksamhet, utställningar plus övriga utflykter och musik, teater och upplevelsearrangemang inklusive det genuina franska bylivet.
SvaraRaderaJag nämner enbart detta som exempel på den totala omsvängning vårt liv också, precis som ditt har tagit. Vi var också precis mitt i att börja om med återupplivandet av de svenska sociala relationerna då corona slog till. Men precis som med min mamma som trots sin ålder fått avstå från luncher, konserter, museibesök, föredrag, veckobridge, vattengymnastik och naturpromenader med väninnor så - jag understryker det - är det inte någon i vår familj som ens skulle tänka i termer av ”förtvining”. Vi är alla olika när det gäller att hantera olika typer av kriser och det ena är inte mera fel än det andra. Man gör det man kan helt enkelt. Vår väg är däremot inte din och jag tror personligen på sikt inte alls det är bra att sätta på sig den offerkofta många i vår situation gör. Den allmänna uppfattningen är inte heller att det är 70-plussare som är smittkällor - de ska däremot i möjligaste mån skyddas från smitta, därav de restriktioner vi åläggs.
@ Monet
SvaraRaderaJag sätter ett streck i vårt meningsutbyte här, med konstaterandet att vi båda i alla fall tycker det är trist. För det är det!