Chocken

Så dråsade efterbörden in i min Kivra-app. Fakturan från Region Västerbotten, som upptog min operation i Umeå för en knapp vecka sedan. Jösses! Det var ju förstås ett rätt avancerat ingrepp.

Skämt åsido - nog har vi det bra. Hörde om deltagarna i årets upplaga av Allt för Sverige, du vet, den där programserien där svenskättlingar i USA får komma och kontakta sina rötter här i landet. 

I år fick några av dem tydligen "praktisera" och stifta kontakt med den svenska vården på Umeå universitetssjukhus, där de blev mäkta, mäkta imponerade över att vården är "gratis". Så bra har de det inte i det förlovade landet USA. 

200 kronor blir jag skyldig. Tur att de inte ska ha betalt förrän i slutet på september, då nästa pension har kommit på kontot.

*****

Färgglad ...

.. lunch i solen på Savoys altan. Långlunch. Vi sitter i drygt två timmar. God vän gör oss sällskap. Bekanta passerar utanför och byter några ord. 

Stadsliv.

*****

Det funderas mer och mer ...

.. om hur framtiden ska se ut på våra arbetsplatser. Detta med tanke på de omställningar man delvis tvingats/önskat göra på grund av den rådande pandemin. Jag hör det då och då. Det debatteras i tidningarna.

Jag har i och för sig haft kolleger som i rent friska tider har jobbat hemifrån i en eller annan utsträckning. Särskilt på udda tider, när själva kontoret varit stängt på kvällar och nätter. En av mina kolleger flyttade med sin sambo till Stockholm bara för att hon ville. Hon jobbade därifrån precis som om hon satt kvar här på luleåkontoret. En bra lösning för både henne och företaget. 

En f.d. kollega som jobbade i Stockholm fick chansen att flytta hem till Boden, när American Express mer och mer "rationaliserade" verksamheten i Sverige. Hon fick lägenhet med ett kontor på övre etage och satt där och jobbade med kunderna i världen i flera år.

Men jag ser dessa exempel som undantag. Nu har många jobbat hemifrån. Suttit vid köksbord utan ergonomiska finesser, höj- och sänkbar stol, eller ståbord. Saker som har stor betydelse på sikt. För vissa har det funkat. Andra har inte tyckt om det. 

Men arbetsgivarna ser vinster. 

 - Kanske skulle man halvera kontorsytan? Hm? Slippa bjuda på kaffe under rasterna? Hm? Skippa arbetsmiljöstänkande? Hm? 

Jag själv skulle inte vilja ha ett jobb, där jag aldrig träffar kolleger. Det sociala betyder mycket. Gå ut och käka lunch med en kollega, eller på after work på fredagen. För att inte tala om den stundliga kontakten över skrivbordskanten, eller uppe i fikarummet. Det betyder mycket. Och kom inte och påstå att Skype, Teams och allt vad de heter, kan ersätta det. Aldrig i livet. 

Och förresten - om jag nu sitter där på kökspallen och råkar dråsa i golvet, samtidigt som jag håller i en kopp kokhett kaffe som jag råka hälla ut  och får brännskador av, samtidigt som jag bryter armen ... 

Vems försäkring gäller då? Min? Eller blir det en arbetsskada som arbetsgivaren ska ha hand om?

Nej - jag tror inte på den där digitala framtiden till 100%

Bl.a. DN skrev om detta igår, 29 aug.

*****

Lugn söndag

Eftersom jag är beordrad lugn så blir det så. Lång frukost. Fika på stan i sommarväder. Promenad till jourcentralen för att be dem titta på mitt "operationsomslag". Det byttes ut sedan det konstaterats att själva såret läkt ihop bra.

Långa samtal med syrrorna i telefon. Och med vännen Birgitta i Stockholm. 

Sedan lugn, igen. TV-kväll med diverse program.

Förresten - har du stt TV4-serien Hjersson?

Så dålig, eller hur.

Gonatt.

Lugn söndag under amazonliljans uppsikt.

*****

Folk i farten

Sommar och sol och traditionsenligt Pridevecka. Här i Luleå har den blivit tradition. Förra sommaren blev den inställd på grund av Corona. Men i år tar man igen det. I alla fall i någon mån. Någon parad blir det inte. 2019 samlade den över 3000 personer. 

I år ockuperar man den nya stadsparken, som passar utmärkt för tillställningar som denna. Mitt på dagen, när vi besökte var det inte så mycket folk, men trivsam stämning. Någon Nathalie sjöng från scenen. Väldigt bra. Jag känner inte igen henne, men hon kommer ut med ny skiva inom kort. Vi fick höra två nummer från den. Senare ikväll blir det fler artister.

Folk strosar omkring bland tälten där man serveras kaffe av Norrbottensteatern eller lingonsaft i ett annat tält. Eller också sitter man bara i solstolarna och njuter solen och musiken. Trevligt.

*****

Gårdagens hemfärd ...

.. förgylldes av ett fikastopp i byn Jävre söder om Piteå. Min sommarbarndomsby, eftersom vi hade stuga i Jävrebodarna. Nuförtiden finns ett stort fik inrymt i den f.d. fiskehamnen i byn, i diverse byggnader. Vackra små hus och dessutom en stilig fyr, som man får gå upp i, om man törs. Det gjorde vi, förstås. 

Värt ett stopp!

*****

Patienthotellet ...

.. i Umeå gjorde allt för att vi skulle känna oss hemma.

Hemma.

Hotellet

 

 

 

*****

Rysk spioncentral

Säga vad man vill - men universitetssjukhuset i Umeå är inte vackert från något håll. En grå betongkoloss maximalt utnyttjande all den där cementen som kommer från Gotland och håller på att ta slut.

Tack och lov är innemiljön vackrare. Ja - då pratar jag inte inredning. Nej, den går helt i öststatsstil med gråbrun klädsel på de strama väntrumssofforna uppställda mot smutsgula väggar. 

Det finaste är personalen! Duktiga, glada och vänliga  så att man blir frisk bara av att få träffa dem. De verkade ha kul på jobbet. När jag låg på operationsbordet hörde jag hur det skämtades i rummet, och de inkluderade även mig. Trots detta, en enastående yrkesskicklighet och en fantastisk organisation. Heder åt dem.

*****

Vägen hem ...

.. efter frigivningen.

*****

Klart

*****

Godkänd

Så var dag 1 i denna tvådagarsaktivitet avklarad. Alla förberedande prover tagna, läkarsamtal gjorda och sist men inte minst, ultraljudsundersökning av hjärtat. Det sistnämnda gruvade jag mig för. 

 - Vadå, undrar du. Ultraljudsundersökning har ju varenda blivande mamma gjort. Det är väl inget märkvärdigt!

Men just denna görs via matstrupen. En slang rätt ner mot magsäcken. 

 - Det blir en pärs med mina kräkreflexer, tänkte jag.

Men det gick hyfsat. Jag bedövningssprejades så att halsen blev helt bortdomnad. Det var i och för sig också en obehaglig känsla, men bra.

Nu är jag hemförlovad, ja till patienthotellet, alltså. Snart en god middag. Kvällen blir rätt tidig. Imorgon ska jag vara tillbaka på sjukhuset klockan 07.00. Då är det dags för huvudnumret. 

Undrar om jag kan sova i natt.

*****

Tittar ut ...

.. på ett regndisigt Umeå från vårt rum på patienthotellet. Glad att vi hade strålande sol igår, när vi körde de 30 milen från Luleå. E4 mellan Skellefteå och Umeå är den tråkigaste väg jag vet. Jag är inte ensam att tycka det. Dels går den uteslutande i skog. Inga vackra utsikter, inget hav, inga sjöar och alla byar ligger på avtagsvägar. Och dels är vägen smal och med 80 (ibland 70) kilometer i timmen som högsta tillåtna. Kort sagt 12 seeeeega mil.

Men dessutom var det Bartolomeusdagen! Den som sägs förebåda hösten. Men bara när det gäller vädret. Seghet sägs det inget om.

Sol och fint i höst, alltså.

*****

Det är inte ofta ...

.. jag önskar att tiden ska gå fortare. Jag tycker den rusar på alldeles för raskt ändå.

Men den här veckan vill jag ha överstökad snabbt.

Idag bär det iväg 27 mil söderut för några dagar. Då har jag hamnat i Umeå. Universitetssjukhuset väntar på mig, för att hjälpa till att få ordning på mitt ibland stökiga hjärta.

Dags för så kallad ablation, alltså. Läser massor med information om vad som ska hända. För att inte tala om vad jag själv ska fixa före och efter ingreppet.

Imorgon inskrivning och förberedande provtagning. På torsdag förmiddag sker ablationen. På fredag skrivs jag förhoppningsvis ut och kan åka hem till minst 6 veckors, mer eller mindre, passivitet.

Hoppas nu att allt går som smort.

*****

Det är ju kräfttider.

Så var det dags att ta tag i en ny bok igen. Och varför inte låta kräftorna sjunga, istället för att skråla själv på något kräftkalas. 

Jag tycker om kräftor, men är ingen storkonsument. Det är ett par år sedan som jag överhuvudtaget åt några. Och då ska du veta att Råne älv, som mynnar några kilometer från vår stuga, räknas till goda kräftvatten. Den riktiga kräftan, också. Det är lite av folkfest i trakten, när fisket släpps fritt. 

Men här handlar det mer om människor; om en flicka som blir ensam kvar på bostället i träskmarkerna, efter att en efter en av hennes anhöriga gett sig iväg på nya äventyr i livet. 

Hon blir en udda figur i den "gemenskap" som finns, i och med de som bor i trakten runtomkring. 

Boken har uppmärksammats en hel del och fått bra omdöme. Vi får väl se vad jag tycker.

*****

Kändisar i stan

Stadsparken var ockuperad idag. Massor av folk. Många med drömmar om rikedom, kanske. Andra bara nyfikna. 

Antikrundan spelade in säsongens första avsnitt. Det ska inte visas förrän i slutet av januari, men då blir tydligen Luleå föremål för två program, fick vi lära oss. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kön till värdering ringlade lång. Runt hela parken. Det fanns vissa som blev värderade på plats. 

Men särskilt intressanta föremål togs in i Stadshotellets festivitetssal för mer detaljerad bedömning - dyrgriparna, kanske.

.

*****

Nja

Det smärtar mig lite att jag inte kan ge min senast lästa bok högsta betyg. Visst - det är alltid kul att läsa en bok som delvis utspelar sig bara 4-5 mil från vår stuga. Man känner ju igen geografin. Där kan jag ge författarna bra betyg. De hittar inte på några namn på platser. Jag känner igen varenda en, även om jag kanske inte varit i riktigt alla. 

Men jag tyckte nog att det var lite för rörigt. Den där grabben som enligt baksidestexten hade försvunnit, var inget som behandlades särskilt mycket i boken. Nej - det blev bara en parentes. Istället handlade det om en ung flicka som mystiskt blev "kidnappad". 

Ett antal bipersoner fanns också i kulisserna. Oklart varför. 

Men ändå; den var ändå rätt spännande. Sedan kan man ju undra varför huvudpersonen ofta är inflyttad från en tillvaro i Stockholm, eller annan ort i söder. Polisen Irene var väl duktig, men hade väl lika gärna kunnat vara någon som redan fanns i Kalix. Eller hur? Symptomet går igen i många av Åsa Larssons böcker också. 

*****

Hämnd

Nog verkar det lite som ett straff, en kompensation efter en fin sommar. Hösten verkar komma tidigt i år. Nu har det både stor- och småregnat i en dryg vecka. Och till och med SMHI kommenterar och säger att även kommande vecka "bjuder på temperaturer under de normala". Tack för det!

Det är väl bara att foga sig. Det blir lite inomhusjobb. Insektsgardinerna åker in på vinterförvaring. Vi inser väl att balkong- och terassdörrar inte kommer att stå så mycket på vid gavel förrän nästa sommar. Å andra sidan finns det ju heller inga insekter att skydda sig mot, så om det blir sommarvarmt så löser vi det också.

Sommarfigurinerna fick också åka ner i sin låda och förpassas till förrådet. 

Lite utomhusjobb blir det också. Ansning av perennrabatten.  Och talgbollarna måste fyllas på. Fåglarna är glupska. 

Träffar på en fin gulärla på gården. Det är inte ofta man ser den. Jag har ingen notering från tomten. Har råkat på den någon gång i byn. Trevlig liten fågel.

Hösten får fortsätta. Vita gäss på fjärden.

Kanske en brasa framåt kvällen.

*****

Inte bara ...

.. vi äter frukost. Men vår frukostbuffé är lite lugnare än den där utanför köksfönstret, där gästerna byts ut var femte sekund.

*****

Iväg ...

.. till vårt andra hem efter lunchen. Där blir det halvtrekaffe redan vid tvåtiden. Man är ju snabb.

Dagen är ljum. Solen gör sina försök och lyckas emellanåt, även om några regndroppar faller då och då. 

Spanar lite i skogen nu när det regnat under veckan, och att hämta hem lite svamp som passar till kvällens middag är snabbt fixat. Man har ju sina ställen.

*****

Luleå 19 augusti kl 21:55

Augustiskymningen är vacker. 

Nu har ju också gatlyktorna börjat lysa på kvällarna sedan någon vecka, efter att ha varit avstängda i några månader. 

Allt är lugnt.

*****

Jag lever inte ...

.. som jag brukar lära. Idag är nämligen en sån dag som det inte hänt något anmärkningsvärt att skriva om. Tror jag. 

Å andra sidan; jag har fått lära mig att det är inte inspiration man ska vänta på. Nej - man ska bara sätta sig ner och skriva. Låta fingrarna dansa över tangentbordet, som de så gärna gör. Man har ju undervisat i maskinskrivning, så jag behöver inte ens titta på tangenterna, utan behöver bara följa texten på skärmen. 

Nå! Blir det nåt att berätta då? Regn i natt igen. Dagen hade utlovats grå. Men jag kan nu konstatera att så blev det inte. Det blev rätt soligt med öppna uteserveringar och sommarstämning. Samtidigt är det väntans tider för vissa. Och jag som gillar att glo på folklivet kan konstatera att många verkar längta efter höst och kyla. Dunvästar och jackor har åkt på hos vissa. Nästa människa som passerar har linne och shorts. Själv klär jag mig efter vädret. 

Men särskilt händelserikt har det inte varit. Lunch på stan. Grönpepparbiffar. Mycket gott på Craft n' draft. Sedan lite ärenden. Inköp. Man måste ju ha mat hemma också. 

Förresten träffade jag på en man på Coop, som jag lade märke till eftersom han bar en ryggsäck med hela sidan täckt av solceller. Jag är fascinerad av den tekniken och kunde inte låta bli att fråga om den. 

 - Jo, den här skaffade jag när jag skulle cykla till Paris, sa han.

Och jag kände igen mannen. Han hade förstås blivit gråhårig och gråskäggig, men han var allt lite bekant. I samma ålder som jag. 

 - Jaha, sa jag. Funkade det bra då.

 - Javisst. Jag kunde ladda telefon och platta medan jag cyklade, och läsa tidningarna hemifrån digitalt under hela resan. Skickade efter ryggsäcken från USA, men nu så har jag sett den här hemma också. 

Vi gick vidare i våra ärenden, och jag kunde då inte låta bli att gå på CO och inköpa en solcellslampa att placera på vår balkong i stan, så fick den gamla befordras till nytt uppdrag på Rånlandet och därmed ersätta en likadan som somnat in där. Det där med solceller fascinerar mig. 

Så nu står nykomlingen här och lyser.

Och jag hade något att skriva om.

 

 

 

 

*****

Kort ...

.. inspektörsrond till Rånlandet för att kolla tillståndet efter regnandet och blåsten under natten. 

Allt lugnt. Utom i rabatten. Den hade inte haft det roligt. Sönderblåsta, liksom solrosorna borta vid gärsgårn  som såg mer eller mindre knockade ut. Men där finns lägre sorter på gång, som inte är kulingkänsliga. Vi får hoppas på dem. De har ännu inte slagit ut.

Nu väntas ännu ett regndygn, så vi får se hur det ser ut framåt helgen.

*****

Va - har de ...

.. bygg nytt nere vid Södra hamn? Det var oväntat.

Trots vädret beslutar vi att gå en kortare promenad i innerstan. Och vad råkar vi få syn på? Jo, ett nytt stort hus i slutet av Smedjegatan. Det måste vi titta närmare på.

 

Det visar sig vara ett stort, tyskt kryssningsfartyg som anlöpt hamnen tidigt på morgonen och släppt ut ett antal turister till väntande bussar. Förmodligen åker en del till världsarvet Gammelstad. Eller kanske till Europas största obundna vattenfall Storforsen.

 

Undrar vilket intryck de hinner få av stan när regnet dessutom öser ner här i Sveriges soligaste stad. 

 

Förr om åren har kryssningsfartygen förstås varit fler. Och då har man sett promenerande gäster på stadens gator och på uteserveringar. Det här är det enda kryssningsfartyg jag sett i år.

 

Lite förvånad blev jag. 

Boende i Tuttifruttihusen vaknade till nya grannar i morse.

 *****

Vägen hem ...

.. från lunchen på Bistron.

*****

Vad ska man ...

.. inspireras av i dessa dagar? Pandemin är långt ifrån över. Jordbävningskatastrof på Haiti, igen. Och sedan har vi Afghanistan!

Ja, inte är det lätt att låta tankar gå åt något annat mer positivt håll. 

Kanske att vår senblommande daglilja plötsligt beslutat sig för att slå ut.

*****

I stan ...

.. är det söndagslugnt. Vi strosar omkring lite planlöst, utan mål, utan brådska. 

Det skulle ju regna hela dagen, var det sagt. Men som vanligt är det fel i prognosen. Det är i stort sett vindstilla. Visserligen mulet, men 17-18 grader i luften. 

På Floras kulle, har strandskatorna kallat till sammanträde. Undrar om vad. Strandskator har vi inte varit vana att ha mitt i stan tidigare. De tillhör definitivt skärgården. Men de senaste åren kan man ofta gå till denna park, eller järnvägsparken för att träffa på dem. Eleganta fåglar. Jo - en nötkråka såg jag också. Även den blir vanligare och vanligare med åren.

Ordföranden i mitten väntar på den sista ledamoten till sammanträdet. En kaja spionerar - inte särskilt diskret.

*****

- Jaha ...

.. nu verkar de ha vaknat där inne i stugan. Frukost förstås. Jojo - här har man varit vaken länge i regnet.

*****

På gång

Idag kändes det.  När jag hämtade tidningen i lådan 2 km bort, för sista gången den här sommaren. Ett litet sting av höst.

Dimman låg tät i natt. Men den hade gått upp i rök (Så vitsigt!) när det var dags att stiga upp ur sänghalmen vid åttatiden. Lite kyliga kändes de, trots allt, de 15 graderna. Solen höll sig bakom tunna moln. Men det löser sig nog lite senare.

Sommaren är ju inte slut ännu. Ögontrösten öser en andra våg över en del vägslänter, och träden står ännu gröna. Det är ju bara augusti.

 - Sista tidningsrundan, undrar du.

Jo, på måndag hamnar bladet i brevlådan hemma i stan igen. Det är lite andra aktiviteter på gång. Det är ju höst! ... Eller hur var det nu?

Hm!

*****

Jaha - då vet man

Inte är det första gången. I fjol blev vi tvåa, även om jag då diskade ettan. Dömde ut den för "ovederhäftighet". Jag menar Svenska högarna har ju knappt någon invånare alls. Varför ska den "orten" finnas med i det här sammanhanget?

Men i år hände det.

*****

Minnesrikt

En dag med minneskrydda blev det, när min gamle skolkompis från första till femte klass dök upp med fika, efter att jag målat vindbräderna på ladan. 

Det blev dagens andra besök  eftersom jag redan vid elvakaffet hade en gäst. Det var en vinbärsfuks som ville sitta i min panna en stund. Rätt märkligt att känna sköra fjärilsvingar mot huden. Men minnesvärt.

Men sedan blev det alltså ett par timmar med rekapitulering av vad vi varit med om i våra liv, jag och skolkompisen/kollegan alltså. Och det finns mycket att hämta i hjärnvindlingarna. Vi har ju också varit kolleger i samma företag i många år, om än på olika kontor. Jorden runt har vi snurrat.

Fin dag. Varmt och skönt. Och en avslutning där säsongens första stjärna gnistrade till på himlen.

*****

Ljusspel över Rånefjärden

*****

Nå inte ...

.. blev det så lugnt. Bilen städades invändigt, och spolades av. 

Vi blev värvade till vedbodsbygge hos en av grannarna som behövde hjälp av två stora, starka män. Och då är det är bara att ställa upp. 

Inte nog med det. Sedan var det ju DN:s Söndagskryss också.

Ujujuj!

*****

Så är vi tillbaka ...

.. i lugnet igen, efter två nätter med tillhörande dagar i stan, där vi idag överrumplades av hungriga lunchätare i sådan mängd att vi bytte restaurang, eftersom den vi valde först var i det närmaste proppfull med lång kö.

Vi som alltid går klockan 11 för att slippa den vanliga lunchrusningen, fick ändå ställa oss i kö på nästa ställe också. Dock betydligt kortare. Men stället fylldes på rätt drastiskt.

Märkligt! Normalt brukar första rusningen ske halvtolv, eller kvart i tolv.

På Rånlandet är det ingen rusning. Vi kan lugnt sätta oss på terassen med kaffe, bulle och citronrån.

*****

Nytt på sängbordet

Så var "frostnätterna" över. Polisinspektör Erlendur lyckades reda ut trådarna. Visserligen var det krångligt och ibland lite rörigt, men ändå trevlig läsning. Något mellanspel mitt i boken hoppade jag nästan över, för det var just ett mellanspel - en paus - som berättade om något helt annat som inte hade med handlingen i boken att göra. 

Och sedan undrar jag över bokens titel: Frostnätter. 

Varför?

-----

 

 

 

Nu lämnar jag Island. Norrbottniskt blir nästa äventyr. Där isarna råmar av Lundgren och Lundgren, två svägerskor, som jobbar ihop, bosatta i Kalix respektive Gällivare. 

 

Boken handlar om ett försvinnande - en liten pojke - vars cykel hittas i skogen. Irene Thorsdotter jobbar på polisen i Kalix och blir inblandad i jobbet att utreda saken. Men det blir konflikter inom organisationen. 

Andra händelser kommer till och arbetet sprider sig i östra Norrbotten. 

Titeln tilltalar mig. Hos oss på Rånlandet lyssnar jag ofta på isarnas råmande på senhösten.

*****

Det hjälpte

 - Vet du vad som har hänt?

Granne Siv ringer på och berättar.

 - Kalendern är tillbaka!

Jag träffade henne i trapphuset igår och berättade om vad som hänt nere i "lobbyn". Hon tyckte det var fräckt, men kunde ana vem det kan ha varit. (Det var inte hon själv.)

Givetvis skyndade jag ner dit för att konstatera faktum. Kalendern hängde på sin plats. Det finns vissa indikationer på att en syster till "brottslingen" har påverkat utgången. Hon har tydligen ett visst inflytande över brodern. Ingen av dem bor här i huset, men har anknytning.

Så slutet gott - allting gott. Nu vet vi också att vi missat kräftpremiären. Däremot kommer vi nu att komma ihåg surströmmingsditon, och vilken sort som föredras av han som "lånade" kalendern.

 

*****

Bevis

Så kallade antivaxare, vaccinmotståndare  har jag inte mycket förståelse för, med tanke på läget i världen. Såg ett inslag om denna människotyp i USA (Inslaget börjar 9 min. in i sändningen.) för en tid sedan där en hysterisk man agiterade vilt om att man skulle låta bli vaccin. Av religiösa skäl, förstås. Det är ju det förlovade landet i väster. 

Idag hör jag att vaccinmotståndare i London tänkte ge sig på en "fiende" som de betraktar BBC som. De försökte ta sig in i bolagets byggnad. Det misslyckades. I dubbel bemärkelse, kan man säga. För de var helt fel ute och tog fel byggnad. En byggnad som BBC lämnade för 8 år sedan.

Det säger väl allt.

Så välinformerade är rabiata vaccinmotståndare! 

*****

Jag tror att det är någon ...

.. som tappat en fröpåse, eller två lite här och där i stan. 

*****

*****