fredag, maj 25, 2018

Vad kan man annars göra ...

.. en fredagkväll, än att gå ut och äta en fantastiskt god röding med vitvinssås, serverad av en lika fantastiskt trevlig servitris, och fortsätta kvällen med Gustav Mahlers femte symfoni, spelad av en hundrahövdad orkester, varefter vi gick ut i den ljumma sommarkvällen och strosade längs kajerna, där folk satt och njöt i solskenet?

Va?

*****

Imorgon ...

.. invigs en ny "sommargata" här i Luleå.  En hittills biltillåten sträcka av Storgatan (som i hela sin övriga längd är en kilometerlång gågata) stängs av under sommaren. Här kommer altiviteter av olika slag att äga rum. För barn och vuxna.

Och givetvis gnys det. 15 p-platser försvinner. Vojne vojne. Affärerna kommer att gå i konkurs. Exempelvis Systemet och Coop. (!!?)

Vissa människor förnekar sig aldrig. Bilen är viktigast.

*****

Egenheter II

Tänk så många gånger jag reagerat över de där nakna glödlamporna man ofta såg (ser) i taket i grekiska hotellrum. I alla fall när det gäller logi av enklare slag.

Men motsvarigheten verkar finnas i många länder. Starka, opersonliga, förskräckliga takbelysningar.

Den här hittade jag på ett av de rum jag skulle sova i. Dorchester i Cotsvold, om nu någon vill kolla upp den. Som en sexarmad bläckfisk satt den där i taket, redo att anfalla.


Jag kunde förstås inte hålla mig från att tända den. Och genast flödade 7000 watt (Åtminstone kändes det så.) ut i rummet och utplånade all karaktär och mysighet, i det annars rätt ombonade och trivsamma rummet.

Kanske användes stället som inspelningsstudio för film, eller var det ett förklätt solarium?

Solglasögon på!
Jag kan därför inte förstå de där takarmaturerna som verkar bli populära även här i Sverige. Jag trodde vi hade kommit längre än övriga Europa. Men i inredningsreportage efter dito ser jag allt oftare stora spindellika takkronor bemängda med sjuttielva glödlampor, redo att förblinda den människa som stiger in i rummet.
-----

För övrigt kan jag heller inte förstå varför man ska ha cementsäckar som huvudkudde i sängarna utomlands. Helst två stycken per säng.

Men det var en annan sak.

*****

Apropå GDPR igen

Den enda personuppgift jag kommer att lämna ut är den, att jag tycker att Urban sköter sig bra.

*****

GDPR

Det har väl inte undgått någon att vi har en ny bestämmelse inom EU från och med idag. Varje dag, den senaste tiden har det legat ett mejl i inkorgen hos mig som kommer från något företag, eller webbsida. Avsändaren vill bedyra att de inte skvallrar för någon annan, att du besökt den sidan. Inte heller att de lämnar uppgifterna vidare till andra företag osv., osv., i alla oändlighet.

Jag kan bara intyga att jag inte lämnar ut några uppgifter om dig. I alla fall inte personligen. Däremot bör man vara medveten om att bara det faktum att du just nu läser det här har registrerats någonstans. Blogger ägs av Google, och vad det gör med uppgifterna har jag ingen aning om. De länkar du ser under "På sängbordet" i högerkanten kommer jag att ta bort, så att du inte frestas att klicka på dem. ... Nä, förresten. Du får själv ansvara för att inte klicka på dem, om du inte vill.


För övrigt kan jag bara säga att om du, som en kvinna som intervjuades "på gatan" i ett radioinslag, får 50 mejl om dagen om GDPR, så tycker jag att man ska hejda sig lite på nätet.

Man får skylla sig själv.

*****
Vill du läsa en hel roman om detta? Varsågod!

torsdag, maj 24, 2018

Ny karriär

Så har jag tagit steget mot en för mig ny och spännande uppgift. Premiär idag.

Jag har blivit språktränare. Det betyder att jag varje vecka träffar en adept, som jag fått mig tilldelad.
Det gäller att prata svenska med invandrare. Min elev är en iranier, som jobbar på universitetet. Men där pratas i stort sett bara engelska, och han känner att han behöver träna på den svenska, som han lär sig grunderna till på SFI.

Vi fann varandra ganska direkt. Det är tjugo års åldersskillnad, men vi hade många gemensamma intressen, så det fanns mycket att prata om. Havskajak, fjällvandring, bergsklättring med mera.

Han var så tacksam för att han fick hjälp med att prata och skriva. Böja orden rätt eller bara finna orden. Jag hjälpte honom också med att finna lättläst svensk litteratur på biblioteket, och att ordna ett lånekort.

 - Kan vi gå och ta ett glas öl, frågade han, när vi var på väg därifrån.
 - Tack, men tyvärr inte idag. Men nästa onsdag kanske.


*****

Jösses ...

.. vilken fart våren haft, när vi varit borta. Från stora snöfält med uppstickande lökväxter; från kala lövträd, till sommargrön gräsmatta, blommande påskliljor och gröna björkar.

Och krolliljorna som bara hade två förskrämda titthål upp ur jorden för knappa två veckor sedan, var nu en hel liten, snart halvmeterhög "skog" i perennarabatten. Dagliljorna stod nu i knopp i sin vassrugge, som var högst decimeterhög, och blek som vit sparris, när vi reste till England.

För att inte tala om rosenroten.

Explosion, som vanligt. Det är norrbottensstil på våren.

Och vet du vad? Jo, jag såg fler humlor än jag såg under hela englandsveckan.

(Såhär såg det ut den 09 maj.)

*****

Moln

Under min resa i England, i förra veckan, njöt jag förstås av de vackra omgivningarna. Lummiga trakter med stora blommande rapsfält, får- och grisfarmer. Ja, en och annan kossa trampade också omkring alla de små städer och byar som såg ut som hämtade ur Sagan om ringen.

Jag hade ju tagit med mig kikaren, eftersom jag tänkte att jag skulle få se lite fåglar och annat liv också. Men den behövde jag inte ta fram. Kajor, duvor, råkor var det rätt många av. Brun glada, var det rätt mycket av. Småfågel lyste dock i stort sett med sin frånvaro. Ett par rödhakar, bara. En lärka, eller två. Men koltrast var också rätt så frekvent förekommande. Men det var inget livligt fågelkvitter. Inget tjatter i buskarna. På många ställer var det helt tyst. Där blev jag lite besviken.

Inte heller fanns några insekter. Naturligtvis såg jag en och annan fluga. En enda humla. Inga spindlar (som ju inte är insekter, förstås), inga myggor. Jo, en ollonborre gjorde mig bekantskap.

Jag blir lite oroad. Har läst att 80% av alla insekter beräknas ha försvunnit från Tyskland. Finns det ett samband? Lite mat - få fåglar!

Nu åker jag ut till stugan i skogen vid havet här på Rånlandet. Hoppas få se mer där.

.. och flamingo! Vem är jag att klaga? (Men de fanns i en fågelpark.)
Fjälluggla ...



















*****

onsdag, maj 23, 2018

Nåja ...

.. det blev ju hyfsat, eller hur?

*****

Jaha

Och alla sladdar, då. Vad gör jag med dom?

Nytt TV-system. Äntligen fixat. Men som vanligt inte mycket till utveckling. Snarare det motsatta: Inveckling.

*****

Egenheter

Att resa ger ofta nya erfarenheter. Och insikter. Reser man till England har man väl vissa fördomar om det ena och det andra. Att det är regnigt. Att kaffet är bara något starkare än regn eller att de alltid har väldigt gott te.

Efter min tripp till landet förra veckan, kan jag konstatera att påstående nummer två ovan, är en fördom som stämmer. Och är därmed ingen fördom.

En annan uppfattning som verkar stämma rätt bra, är landets konservativa läggning. De har sina miles, yards och inches. Sina pints och gallons; sistnämnda är för enkelhetens skull 4,54609 liter. Icke att beblandas med amerikansk dito, som är 3,78541 liter om man mäter vätska, eller 4,40488 liter om man mäter torr substans. Varför göra det enkelt, när man kan krångla till det. Bara man får som man vill. Och det har man fått. Och behållit i evärdeliga tider.

Kolla bilderna nedan! När såg du senast den typen av kranar i Sverige. Själv minns jag bara tvättstället på mosters och morbrors toalett. Det var tidigt eller möjligen mitt på 50-talet.

Men i England dök de upp nästan överallt, där ett tvättställ kunde siktas. På allmänna toaletter, såväl som på hotellrum där vi bodde. Kokhett vatten i den ena. Kallt i den andra. Jag vet inte om jag vill sätta proppen i botten, fylla handfatet och stå där och försöka blaska bort raklöddret. Det försvinner ju aldrig. Alltså försöker man spola i båda kranarna samtidigt och blixtsnabbt föra händerna fram och tillbaka under strålen och snabbt kasta upp det friska vattnet i ansiktet. Det stärker kanske biceps på sikt, vad vet jag.

Inte hade det någon betydelse om huset, eller rummet var nytt, eller gammalt. De fanns överallt.

Konservativa, som sagt. Det är ingen fördom.

*****

måndag, maj 21, 2018

Hemma igen

Snart lyfter vi och flyger upp över London. Destination Luleå. Då har vi hunnit åka från Salisbury till London Heathrow, tackat vår skicklige busschaufför och krånglat oss genom alla säkerhetskontroller och annat nödvändigt, innan det är dags att gå ombord på planet.

På utsatt tid, vid 20.30-tiden dimper vi ner i ett vårgrönt Norrbotten, som vi lämnade för en vecka sedan, utan att ha sett ett enda löv. Veckan vi har varit borta har våren på norrbottniskt vis "exploderat".

Vi tar adjö av alla i gruppen. Alla dessa trevliga, trivsamma, unga och gamla, som delat upplevelserna i Cotsvold och Wiltshire.

Roligt har vi haft. Soligt likaså. För vem hade trott att man skulle ha behövt packa ner solskyddsfaktor 50, när man ska åka till regniga England?

På återseende!

*****

Sista stoppet

Skulle vi våga? Sista bostället på den här resan blev Salisbury, Wiltshire. En stad med cirka 40000 invånare.

Den utmärker sig bl.a. för sin stora katedral, som syns över stora delar av stan. Inte underligt med tanke på att tornet är Storbritanniens högsta.

Tyvärr är Salisbury uppmärksammat på ett annat sätt under våren. Något som blev storpolitik i både Storbritannien och EU.

Jag tänker på nervgiftsfallet med pappa Sergei med dotter Yulia Skripal, som hittades medvetslösa i ett köpcentrum mitt i stan. Ryssland pekades ut som skyldiga. Sergei var tydligen ansedd som avhoppad spion.

Giftet är mycket potent och ännu idag träffade några ur vår grupp på avspärrningar och bevakningspersonal utanför köpcentrat. Man vill sanera ordentligt.

Men vi vågade, som sagt bo här på Mercure White Hart. Trevlig litet hotell. Fem minuters promenad till absoluta centrum. Och katedralen.


*****

Fantasier

De där stenarna, som man sett i alla möjliga sammanhang, måste man ju få se i verkligheten också. Stonehenge. Detta märkliga monument, som 5000 år gammalt inte avslöjat sina hemligheter. Varför byggdes det. Till vad skulle det användas. Hur i herrans namn kunde det byggas?


Varje upprätt sten väger bortåt 30 ton och har fraktats till denna plats från en ort tre mil norrut. De mindre stenarna, som kallas blåstenar har skeppats hit från Wales, som ligger mycket längre härifrån. Hur gick det till?

Det har spekulerats om att det är ett tempel. Eller ett gigantiskt solur, som visar sommar- respektive vintersolståndet. När var det dags att så; när var det dags att skörda?
Teorierna är många. Ingen vet säkert. Det gör det så mycket mer fantasieggande.

Vi tillbringade flera timmar här. Förutom själva stensättningen finns ett stort besökscentrum där man kan ta igen sig, eller lära sig mer genom den utställning som berättar de mest troliga teorierna om det folk, och de traditioner som gällde då.



Mystiken ligger i luften. Det finns så många obesvarade frågor.

Och de lär vara så under lång tid framåt.

*****

lördag, maj 19, 2018

Sista dagen i Bath

Eftermiddagen ägnades åt strosande på stan, efter att vi kommit tillbaka från Cheddar. Stan passar väldigt bra för just det ändamålet. Överallt finns något att se. Dessutom försiggår något som kallas Bath Festival den här helgen. Så det är lite mer än vanligt att se och lyssna på. En körkonsert på ett av torgen, eller en akrobatisk poledans på hög nivå, som såg så livsfarlig ut att jag helt kom av mig, när det gällde att ta bilder.


Men snart går vi mot hotellet för att ta igen oss , ta en snabb dusch och en slummer, innan det är dags för middag med hela gänget.

Vi promenerar iväg i samlad tropp till Baths äldsta näringsställe. Jag kallar det så, eftersom det, när det etablerades år 1680 knappast kunde kallas restaurang. Numera fungerar det förstås som en sådan. Den heter Sally Lunn's och ligger i en mysig gränd i absoluta centrum. Tre våningar högt förutom bottenvåningen. Och vi hade plats på två knarriga trappors höjd i det gamla huset. God mat. Trerätters middag.

En grupp japaner stod nedanför vårt fönster och väntade tålmodigt på att få ta våningen under vår i besittning.

Slaget vid Bath. När vi hade lämnat etablissemanget fick någon annan äran av att ta hand om disken.
Promenad en vacker väg mot vårt hotell. Kvällen är ljum.
*****

I ostlig riktning - västerut

Någon timmes bussfärd västerut, mot havet och genom ett område som karaktäriseras "Area of outstanding natural beauty" enligt kartan, ligger byn Cheddar.  Gissa vad det stället är känt för?

Ledtråd? Läs rubriken igen!

Just det. Här gör man den kända Cheddarosten. 250 liter mjölk förvandlas på 7 timmar till 28 kilo ost.
- Så snabbt, frågar du dig.
Jo. Men sedan ska den pressas i ett par omgångar under några dygn så att all vassla försvinner. Sedan ska den kläs i väv. Och när några månader, eller år har gått, beroende på hur stark du vill ha den, så får du köpa den. Ja, du kan också få den rökt. Eller lagrad i någon av de grottor som finns utanför byn. 

Vi köpte givetvis med oss ett kilo blandat. Förpackat i liten specialdesignad kylväska med kylklamp, försäkrad om att osten skulle hålla sig hem till Luleå utan problem.

Vägen tillbaka till Bath går tvärs över bergskedjan Mendip Hills. Lodräta klippor längs vägen lockar till avancerad klättring. Överallt klängde folk på klippväggarna. Den första klippan man träffar på när man kör ut från byn kallas Lion's head. Du ser den uppe till höger på bilderna nedan.

Tidig eftermiddag är vi tillbaka i Bath. Vi tog en promenad och gjorde ett fynd.

*****

fredag, maj 18, 2018

Dopp i poolen? Nejtack!

Den romerska staden Bath ska bli slutmålet idag. Vädret fint om än lite kyligt på morgonen. Stämningen är god ombord på bussen. Men konstigt vore det väl annars, så positiva och glada medresenärer som vi har.

Lite mer än halvvägs tar vi oss på slingriga vägar till en känd trädgård, Woodland Gardens. Man behöver inte vara trädgårdsnörd för att uppskatta en vandring på dryga två miles (3,5 km) av slingriga stigar den här tiden på året. Parken är bara öppen sex veckor under våren, eftersom det är då det blommar. Det är rhododendron och magnolia som är huvudattraktionerna. Men med de fem andra som slog följe hittade vi även en stor kamelia i blom.

Ett par timmar blev vi kvar innan färden fortsatte mot Bath. Och snart var vi där.

En gemensam lunch, framåt tvåtiden gjorde oss stärkta till dagens andra sevärdhet. Bath är en gammal bosättning grundad av romarna. De byggde också den anläggning som gett staden sitt namn. En varm källa utvecklades till en stor badanläggning; ett palats med flera bassänger av olika slag. Bastuvarma salonger, liksom avsvalningspool, massagerum med mera. Kort sagt en spaanläggning. Och det gjordes på 300-talet! Sedan har en nya (nåja) bassäng kommit till under 1800-talet, men inget går att använda idag. Fascinerande sevärdhet.

Hela stan är väldigt vacker, där den ligger omgiven av höga kullar. En flod rinner igenom delar av centrala stan och bidrar till skönheten.

Vi ska se mer imorgon.

Ett par från vår grupp har slagit sig ner för en vilopaus. Woodland Gardens.

Färgprakten är bedövande. Woodland Gardens.

Jag skulle nog tacka nej till ett dopp. Men anläggningen är fantastisk.

Här och där dyker hologramliknande filmer upp. Som här vid avsvalkningspoolen.

Bath är en vacker stad, och här ser du mera vackert.
*****

BBBBBB

Bibury, Bampton och Burford var de byar som vi från Bourton-on-the-water ställde kosan mot på morgonen. I ett strålande väder. Moln var det bara inte tal om. Men luften kändes som en majdag hemma i Luleå. Det var bara 3 plusgrader. Men vi är ju av rätta virket, eller ullen kanske är ett lämpligare uttryck. Den här trakten Cotsvold är inte känd för sina bördiga jordar. Men en gång i tiden kom man då på att fårskötsel funkar utmärkt. Och rapsodling.

Därför är vi omgivna av gröna fält med betande får, varvat med oändliga rapsfält, som lyser knallgula såhär års, när vi glider iväg med vår skicklige busschaufför Steve på smala vägar med bara ett körfält mot vårt första stopp för dagen. Det blir lite spännande varje gång vi får möte, men det löser sig alltid, och vi anländer snart till Bibury. Här gör vi en promenad bara för att titta på den vackra byn med sina sandstenshus. Byn lever på en stor fiskodling, och på turism.

Vårt stopp blir ganska kort, och vi är snart på väg till ett ullväveri (i byn Filkins, som inte börjar på B. Schhh ... säg inget!), där vi förutom museibesök och shopping, tar en fika innan vi åker vidare till nästa B. Brampton. Den byn har TV-serien Downton abbey att tacka för sitt uppvaknande från sin Törnrosasömn. Här har stora delar av den serien spelats in. Främst kring kyrkan. Flera av de bröllop som skildras genom avsnitten har ägt rum här. Och en av de fina damerna som inte bodde på slottet (Jag tror hon var engagerad i sjukvården.) bodde i huset intill kyrkan och Downton abbey hospital. Själva slottet ligger däremot i verkligheten inte alls här i närheten. Fusk och lurendrejeri bygger dramatiken och scenografin i filmens värld.

Nästa B blir Burford. Märkligt belägen i en ganska brant sluttning. Huvudgatan stupar brant (för att vara i en liten stad) ner mot en flod, och kantas av affärer, kaféer och små restauranger. Jag och några ur sällskapet hamnar på en mysig innergård i solskenet där vi intar lunch. Fish & chips blir mitt val.

Vi hinner också med att se oss omkring, några shoppar och andra sitter bara och studerar livet i den livliga byn. Nu har vi bara en halvtimmas färd mot "hemorten" Bournton, dit vi anländer vid 15.30-tiden. Gott om tid för egna små utflykter till fots. Själv väljer jag Birdland. En park där man kan se exotiska fåglar. Allt från flamingos till pingviner, sebrafinkar och fjällugglor.

Kvällen inleds med en lokalproducerad whisky för min del, i baren på vårt hotell Chester house och middag på Croft för hela gruppen. Det blir sista kvällen här i byn. Imorgon reser vi till nästa B. Bath är målet, så sant jag heter Bert Bodin.


Del av Bibury

Bibury

Kyrkan i Brampton. Känd från Downton Abbey.

Biblioteket i Brampton visar bilder och säljer souvenirer från inspelningarna.

Vårt lunchställe i Burford.
Hela gänget äter middag på Croft sista kvällen i Bourton-on-the-water.
*****

onsdag, maj 16, 2018

England's green and pleasant land



Så bar det iväg söderut över Cotsvolds gröna kullar. De som kan räknas in i den sång som ibland räknas som Englands andra nationalsång. (Se nedan!)

Mot Stratford on Avon, Shakespeares födelsestad. Men vi började en bit utanför staden hos Ann Hathaway. Hon blev Williams hustru, 26 år gammal, när han bara var 20. Och märkligt nog fick de sitt första barn efter bara sex månader. Hoppsan!

Efter besöket i hennes familjehem åkte vi in till Stratford. En stad som vimlade av turister. Utländska skolklasser. Det pratades franska lite överallt. Men inslaget av kinesiska turister var också stort. Selfiepinnarna hade högtider framför Shakespeares födelsehem.

När vi var nöjda med Stratford, efter att ha promenerat runt i centrum, men även sökt oss mot modernare delar av stan och tittat på den stora och moderna Shakespeareteatern, tog oss bussen till Chipping. En by som helt karaktäriseras av hus byggda av den typiska varmgula sandsten som bryts i trakten. Det ger byn ett säreget utseende.

Tiden gick och det var snart dags för traditionellt engelskt afternoon tea. Det bjöds vi på i dagens sista stopp. Broadway hette den byn. Genuint vacker och mysig, även den.

Mätta i magarna slumrades det en del i bussen på hemvägen upp över kullarna igen till Bournton-on-the-water, där vi kommer att bo ytterligare två nätter.

Nedan ett bildsvep med blandade intryck från dagen.

Englands alternativa nationalsång
Lummiga vägar genom byarna

Något "anemiskt" blåregn i sandstenshusens Chipping


Stratford on Avon

Afternoon tea



Fräsch buss tar oss fram på de slingriga vägarna

Nya, stora teatern i Stratford imponerar

Ann Hathaways stuga.

En fika med utsikt över Shakespeares barndomshem
*****

tisdag, maj 15, 2018

Lång dags färd mot natt II

Idag bar det iväg mot Oxford. En storstad bland småstäder och byar i den här trakten. Stor och stor? 150 000 invånare och 20000 studenter. För stan domineras helt av universitetsliv.

En formidabelt kunnig guide gick en tvåtimmarspromenad med oss. Oj, så mycket historia vi fick lära oss. Alltifrån hur det första universitetet grundades 1268, till hur många av avsnitten i Kommissarie Morse eller Unge kommissarie Morse har kommit till, och var de spelats in.

En trerätters lunch undfägnades vi också innan det var dags för nästa kulturella begivenhet. Ett besök på Blenheim Palace där Winston Churchill föddes. Vilket slott! Vilken egendom! Finns med på UNESCO:s världsarvslista och är därmed helt i klass med Gammelstad utanför Luleå. Inte illa.

Men målet för dagen var den lilla staden Bourton-on-the-water, kallad "Cotsvolds Venedig".
 - Men då måste man ha livlig fantasi, sa vår guide.

Men maken till mysig småstad har jag nog aldrig besökt förr. Möjligen kan jag tycka att isländska Akureyri kan tävla med viss framgång.

Det blev en lugn pubkväll tillsammans med nya bekanta. Vi är ju en grupp om 30 personer där vi inte känner varandra. Nu blev vi sju, som gjorde gemensam sak och jagade upp ett trevligt ställe för en bit mat och prat i kvadrat, om inte i kubik.

Men vi bryter upp rätt tidigt ändå. Tidig färd mot nya äventyr imorgon.

I den här stan blir vi tre nätter, så vi kommer att ha tid att utforska den mer.

*****