måndag, januari 26, 2015

Bara en bild





*****

Nog kan man undra

Jag har tagit upp det förr, men kan inte låta bli att kommentera saken igen.

Det handlar om MMA. En, av vissa kallad sport, men av mig kallad misshandel. Misshandel som underhållning. Våld i sin äckligaste och mest imbecilla form.

I helgen gick en så kallad match mellan två entusiaster. Den gick mitt i natten (Vi talar skumrasktimmar, vid tvåtiden.) i Stockholm. Matchen varade i drygt två minuter!!? Sedan var det klart. Misshandeln fick inte fortsätta. Och det var väl bra med tanke på hur utgången hade kunnat bli.

De två deltagarna har förstås varit införstådda. Har gett sig in i detta frivilligt, kan jag tro, även om det förmodligen finns pengar i bakgrunden. Vem som tjänar mest, slagskämparna eller arrangörerna är nog rätt klart.

Evenemanget lockade 30000 (trettiotusen) åskådare! Jag häpnar. Fullt friska? Jag tvivlar.

Killarna på mattan är förmodligen sadomasochister. Vad publiken lider av vet jag inte, men nog är det någon form av psykisk defekt.

Detta är något som visas i Sportspegeln i SVT. Kommenteras och analsyeras och viftas bort.

En av mina vänner kommenterar i ett Facebookinlägg:
Och så jämför man med skador i andra sporter som hockey och alpint. Skillnaden är monumental! De sporterna går INTE ut på att medvetet misshandla sin motståndare. De här är en vidrig "sport" som borde förbjudas och stoppas omedelbart. Det är inget som borde vara en del av ett demokratiskt och humanistiskt samhälle.
-----

Idag har man diskuterat våld ur en annan synvinkel. En undersökning visar att "Killar med stereotyp syn på kön löper större risk att bli våldsamma"

Jag undrar: Har vi inte det samhälle vi förtjänar?

*****
Läs mer på SVT Sport

Läs mer om killar och våld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Luleå, 26 januari. Förmiddag.

Ute råder yrväder. Snöstorm!, finns de nog många som säger. Även urbaniserade norrbottningar.  Men de har nog aldrig varit med om en. Det blåser. Jo - visserligen. Men medelvinden i skrivande stund är 9 m/s, vilket är långt ifrån storm. Klassas möjligen som frisk vind, som till sjöss kallas bris.

Men visst är jag glad att jag inte behöver vistas utomhus mer än frivilligt. Det finns andra som har det värre.


Asblomman, Majas kaktus och den frösådda sandliljan från Kreta,
som kämpar på fjärde året för att bli stor, tackar nog sin vårdare.

*****

söndag, januari 25, 2015

Till forskningen


Så har jag bidragit till vetenskapen som alltid denna helg i januari. Vinterfåglar inpå knuten heter den undersökning som görs varje år av Sveriges Ornitologiska Förbund, eller Birdlife Sweden, som är det nya namnet. Fint ska're'va'.

Det går ut på att man ska räkna hur många fåglar av samma sort som man ser vid sin fågelmatning och rapportera in det högsta antalet vid en och samma tidpunkt.

Först noterar man en individ. Sedan fyller man på om man ser fler av samma sort. Man plussar inte, utan man måsta ange antalet individer som man ser samtidigt. I min rapport blev det domherrarna som dom-inerade (Obs. vits!) med tolv stycken som damp ner och för en stund plockade åt sig det som andra sprättat ner på marken. Domherrarna är lite klumpiga och har svårt för fågelmatsautomater.

Resultatet rapporterar jag in på nätet till sofnet.org

Där kan jag också se hur min lista ser ut jämfört med alla andras. Och min avviker starkt i och med domherrarna. Den vanligaste arten i fjol var talgoxen och så ser det ut att bli idag också. Räkningen fortsätter även imorgon, måndag. Men då är inte jag med.

*****

Luleå, Skomakargatan, 25 januari kl 15.23

 
***** 

Utsikten ...

.. från ett av våra köksfönster lovar en fin dag. Ska vi ta skidorna ut på havsisen, ut till öarna? Eller bara våra fötter på vita skogsvägar.
 
Inget bestämt. Först måste jag lyssna färdigt på Godmorgon världen och fixa nödvändiga hushållssysslor.
 
Sen får vi se.
 
 
***** 

Mätt efter ...

.. minst trekvart på fågelbordet.
 
 
***** 

lördag, januari 24, 2015

Flathet

Lyssnade till Ekots lördagsintervju med vår inrikesminister (??? Har vi en så'n, och varför?) där det diskuterades om hur man skulle kunna hindra svenskar att åka och strida för t.ex. IS.

Ett sätt att försvåra vore att dra in passet för de som visat intresse för att enrollera sig i terrorverksamhet.

Svenska pass är väldigt attraktiva på en illegal marknad, eftersom vi svenskar har nyckeln till flest länder utan restriktioner, jämfört med andra.

Nu visar det sig att det inte är några problem för dig eller mig att ta ut pass, efter pass, efter pass bara man skyller på att man förlorat det. Så gott som inga restriktioner.

Därför funderas det nu över att man ska kunna begränsa den möjligheten.

Funderas!!!! ?
Det är väl bara att bestämma. Slå klubban i bordet, så är det avklarat. Folk som "tappar" fler än ett pass per år har förverkat sin rätt till fler inom minst fem år framåt.

Tycker jag.

Allt annat är bara flathet.

*****

Alltså - Nu vill jag att ...

Nu vill jag att det ska se ut såhär vintrigt till ... tjaa - efter påsk! Lite sol kan förstås få synas.



















*****

- Har du ...

.. beställt beskärning, Benke?

Nej - det förnekas bestämt. Men någon har uppenbarligen gjort jobbet oombedd.

Det är våra ölandstokar framför sydaltanen (patio syd, östra för initierade) som någon har tyckt blivit för stora och resliga. 

Men tack för att du inte gjorde som förra gången, käre arborist. Då du kapade en del av dem jäms med marken. 




*****

Gomorron

 
***** 

fredag, januari 23, 2015

Kära boråsare

Jag förstår er ångest för att bli övervakade på era gator. Kommunen har satt upp ett antal sensorer för att kolla in hur ni virrar omkring i stan. De vill se ett mönster.

Men ångesten är obefogad. Dels är ni förmodligen kartlagda redan. Ni har ju varit rätt duktiga på att visa det via alla sociala medier ni är med i.

Ett litet tips i all välmening. Den nya kartläggningen sker genom wifi-teknologi. Handen på hjärtat ... Varför springa omkring med wi-fi inkopplad på mobilen, när du är ute och shoppar eller svirar i vimlets yra?

Lätt som en plätt kan du förvirra övervakarna. Sätta myror i huvudet på statistikerna.

Lycka till.

Å du ... Det lönar sig att sätta sig in i tekniken innan man accepterar den.

*****

Förfallet är nära

Det har ibland hänt att jag på någon utrikesdestination, i någon mysig stad eller by sett någon hasa iväg längs gatan i tofflor och morgonrock. För att köpa bröd i närmaste bageri, eller kanske cigaretter.

Även jag har ibland gjort det ena av det där, det vill säga, hasa iväg och köpa bröd. Tobak har aldrig varit aktuellt.

Men det har aldrig varit aktuellt att göra det i morgonrock och tofflor. Trots att jag tycker det ser så mysigt, vardagligt ut. Vem bryr sig.

Nej, så fort jag ska kliva utomhus, så är det i kläder som man normalt har på sig när man går ut. Sommar såväl som vinter. Lämpligt klädd, som det heter.

Idag hände det otänkbara. Släpandes runt i mys- eller mjukbrallorna hela förmiddagen tänkte jag
 - Varför ska jag behöva byta om, bara för att gå och handla? Herregud, ingen kommer att bry sig om det här i stan. Ingen kommer att lyfta på ögonen.

Sagt och gjort.


Fast jag drog ju täckbyxorna över förstås.
Vad trodde du?














*****

torsdag, januari 22, 2015

Sveriges skam

Igår en bra krönika av Maja Hagerman i DN. Idag hennes dokumentär i samma ämne. Vårt gemensamma förflutna i någotsånär nutid.

Rasbiologiska institutet i Uppsala, där professor Herman Lundborg fick råda ohämmat med sina sjuka tankar och inspirerade de tyska nazisterna, låter som en ond saga. Tyvärr är den sann.

Det är inte utan att man känner samma kalla vindar i dagens Sverige. SD, (eller RSD; Rasistiska Sverigedemokraterna, som jag vill kalla dem), har samma ideologi, samma märkliga behov som professorn att dela in folk i olika kategorier. Smarta och undermåliga. Inte baserat på vetenskap, utan på kroppsmått, utseende, och i Maja Hagermans film, landsända.

Att höra historierna om hur herr Lundborgs anhang kom resande som fina herrar (och damer med för den delen), och blev mottagna av gästfria samer. Människor som  han utnyttjade, utan att berätta syftet, känns djupt i mig. Vad som fick människor att gå med på galenskaperna är svårt att säga. Men auktoritetstro och lång tids kolonialt inflytande gjorde säkert sitt. Här fanns ju heller inte tillgång till media på något sätt, jo - en och annan radio i någon by, kanske.

Skolornas lärare var väl heller inte från trakten, och hade förmodligen samma missionerande inställning. "Vildarna skulle tämjas".

Hur kunde han få hålla på, rasistprofessorn? Som så klart hävdade att svensken skulle gå under om man beblandade sig med samer och tornedalingar. Hur kunde han få sprida sin dynga och bli internationell kändis på området?

Till råga på allt, som en stor hycklare genom att gå och bli kär i en kvinna av den där undermåliga sorten, som han dessutom skaffade barn tillsammans med, trots att han hade fru professorskan därhemma i Uppsala. En son som älskarinnan, sedermera sekreteraren, tvingades lämna ifrån sig, men som professorn tog till nåder sedan frun avlidit.

Efter pensionen tog andra över på institutet och vände den rasbiologiska inställningen i en mer mänsklig riktning, när en socialdemokratisk chef tillträdde. Någon klok människa insåg vartåt det hade börjat barka - hur nära nazism Herman Lundborg var och han tvingades bort från institutet.

Nej, vi ska inte tvätta bort detta ur våra medvetanden. De ska hellre dras fram ännu mera i ljuset och synas ordentligt, som den skam det varit.

Inte glömmas. Det är det alldeles för aktuellt för.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Miljömöte?

 
***** 
 

Svåraste torsdagskrysset

Skitenkelt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
*****

onsdag, januari 21, 2015

Och så tycker jag ...

.. att du ska läsa Maja Hagermans krönika i DN idag.

Den ställer kanske en del av dina begrepp på huvudet.

*****

För trettionde året ...

.. hittade jag idag årets isdjur i Stadsparken. Själv har jag inte en chans att komma ihåg alla skapelser som kommunen, och främst Hans Englund vid Parkförvaltningen skänkt oss lulebor varje vinter.

Kanske blir det den sista. Jubiléet får en lite dålig bismak av att Hans inte tänker jobba mer med denna konst. Det beror på att han inte klarar hanteringen. På grund av kylan, som automatiskt följer med jobbet, som tärt hårt på hans händer. Så nu lägger han av.
 - Men jag är gärna mentor om någon vill ta vid, säger han.

Låt oss hoppas. Vi har ju en annan iskonstnär i stan Tim Linhart, som bygger iskonsertsalen sedan några år. Han gjorde en snygg tiger på Köpmantorget härom året, även om den är en liten putte i jämförelse med årets bäver.

I fjol fick isskulpturen i stadsparken (en igelkott) ett ovanligt kort liv. Efter tre veckor hade klimatförändringarna gjort sitt. I början av Hans Englunds karriär stod skulpturerna tre månader i snitt.

Låt oss hoppas på en riktig vinter, för en gångs skull.


Fler av de senaste årens isdjur hittar du här.

*****

Det är svårt ...

.. att inte träffa på vatten när man går ut och tar sin dagliga stärkande friskluftstur. Må vara att det under denna tid av året är fruset vatten. Men stans centrum ligger på en halvö, ja nästan en ö, för det dyker upp en fjärd inte bara söder, väster och norr om citykärnan, utan även österut, även om sistnämnda inte är av den storslagna typen.

Fjärden väster om stan är inte någon direkt fjärd heller, utan bara den mäktiga kilometerbreda Luleälven.

Det är i vilket fall populärt att gå runt halvön. Bilfritt till största delen. Dessutom nyttjar vi lulebor gärna havsisarna också. Lätt tillgängliga från hela innerstan.

Mig lockade inte istur idag. Det är 24 minusgrader och en svag, men isande nordvind. Jag tänker på dem som i raska steg promenerar därute med vinden i ryggen. De ska förmodligen vända hemåt någon gång också. Lätt att förfrysa sig i den kylfaktor som temp och vind gifter ihop sig till.

Vackert är det i vilket fall.
 
Tycker jag.
 
 
 
*****

- Vad gör du ...

.. hela dagarna, Bert. Det är en fråga jag ofta får numera.

Det enkla svaret: Allt som jag tidigare gjorde på kvällstid, förstås.

Men det är klart ... Jag läser, skriver (den där succéromanen där ni alla kommer att vara med), lyssnar på radio, promenerar, tränar på gymmet, tänker, förfasar mig över tillståndet i världen, lagar lunch, städar, och en del annat. Rätt pressat alltså.

Sedan kan jag inte sticka under stol med att jag emellanåt också har dialoger via mejl med kollegerna på jobbet i diverse frågor. Det kan ta en del tid, faktiskt. Men det är skönt att kunna göra det hemifrån.

Kort sagt: Jag lever.

*****

tisdag, januari 20, 2015

Nu är det dags

Så har snöskotertrafiken visat sitt rätta ansikte igen. Jag kan inte förstå hur en grupp människor kan få våldföra sig på natur på andras bekostnad. För nu är det även vi tänkande invånare som får vara med och betala dumheterna.

Isarna har varit som de har varit vid norrbottenskusten i år. Luleå kommun jobbar idogt för att vi vanliga, med hjärnor som folk, kan komma ut på havsisarna till fots, på skridskor, med spark, på skidor. Kort sagt med frisk luft och motion i tankarna istället för bensin. Mildväder och sydvindar med åtföljande kraftiga havsnivåvariationer har förstås ställt till det.

Tyvärr finns det alltför korttänkta utan förnuft och utan kompetens att bedöma vanliga fysikaliska förhållanden. De kör ofta snöskoter. Det är helt klart.

Höj priset på skoterbränsle. Rejält! Minst det femdubbla mot idag. Minst!
Inför starka restriktioner på var man får köra.
När någon tas på fel sida om lagen ska naturligtvis snöskotern beslagtas och skrotas. Eventuella körkort, även för bil, dras in en period.

Nu är det dags!

*****
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag, januari 19, 2015

Han som kortade kriget

The imitation game går på biograferna sedan i fredags. Den handlar om Alan Turing som lyckade klura ut tyskarnas kodspråk under andra världskriget. Han gjorde det delvis med en egenhändigt konstruerad maskin, som nog får betraktas som föregångare till datorn.
 
Tyvärr upskattades inte hans personlighet, och det sägs att han tog sitt liv nio år efter krigets slut. Andra tror att han blev mördad.
 
Se filmen. Den är stark. Välgjord engelsk kvalitet.
 
*****

Tillfögafallen

Visst är den snygg?
Funderingarna har funnits ett tag.  Ett halvår kanske. Tråkningar från alla vänner och bekanta fick  tillslut bägaren att rinna över.

Vi har fallit tillföga. Köpte en platt-TV igår. Jo! Vår 26 år gamla (eller är det 27), men i och för sig fungerande TV av märket NOKIA (!!), har börjat bli lite för liten för vår synförmåga.

Med skräck och fasa vandrade vi genom det stora varuhusets stora TV-avdelning och såg  G I G A N T I S K A  femkvadratmetersskärmar uppställda på rad och i långa led. Svängda som gamla cinemascopedukar, eller flata. 66-tummare ska man ha nu, minst, om man ska vara inne. En sådan skulle få vårt vardagsrum att se ut som något annat än ett vardagsrum. Vi har heller ingen möjlighet att ställa TV:n längre bort än ca 2,5 meter från soffan; än mindre är vi särskilt intresserade av att studera Mats Knutssons eventuella pormaskar, så vi kryssade oss vidare genom skogen av skärmar som skymde sikten mot mindre och nättare apparater. Var fanns de? Spanande och spejande hittade vi tillslut en obskyr liten avdelning där 32-tummarna lite skrämt stod och blinkade.

En kvart senare gick vi ut med en apparat av känt märke. Puh! Lätt och ledigt med ett fast grepp under armen (Tänk dokumentportfölj!) bar jag upp den från garaget till lägenheten. De är ju betydligt lättare än sina tjocka släktingar. Ställde den lite diskret åt sidan och ägnade istället tid åt annat en bra stund. Redan hade ju ångesten satt in. Installationsångesten. Men någon timme senare och med mat i magen skred vi till verket.

Jag kan inte säga att det var skitenkelt. Jag kan heller inte säga att jag hade någon som helst hjälp av bruksanvisningen. Tvärtom. Den berättade allt annat om diverse finesser, som jag inte har ett dugg intresse av. Men att sätta igång apparaten .... Där fanns ingen beskrivning att få. Som vanligt, med dagens bruksanvisningar, alltså.

Men man är ju klurig, så jag gick till verket med hur jag trodde att det skulle göras. Vi fick en bild. Och ljud. Men jag kan inte säga att jag är klar med installationen ännu, ungefär ett dygn efter att kontakt och antennkabel sattes i. Bildkvalitén var lite av en besvikelse, men efter att ha rådgjort med "han Kjelle", han med "Company:t", så bytte jag till uppgraderad antennsladd och har nu fått optimal kvalitet. Vill jag ha bättre, måste jag tydligen installera något kort och förhandla med ComHem. Det tänker jag inte göra. Än.

Invecklingen går framåt.

Och vi skäms inte längre.

*****

Ett av Sveriges vackraste ...

.. hus får bli mitt lunchställe idag, där jag träffar betydande Sorselebo (En av de två jag känner.) samt känd luleådito, som jag förhör om skidköp och Kåbdalishelg, innan jag irrar vidare i teknikens labyrinter, tillfögafallen sedan gårdagen, men beslutsam att utreda för att uppnå största tillfredsställelse.
 
 
***** 

Nästan som ...

.. hos tandläkaren.
 
- Den här är ju ny, sa besiktningskillen.
 
 
*****
 

söndag, januari 18, 2015

Vackra stad

De hotande plusgraderna höll sig i schack igår. Den allra finaste vintertiden börjar nu, om än lite tvekande.

Normalt har vi en sju kilometer lång isbana ut mot närmaste ön. Men den segslitna hösten, de elaka sydvindarna som lekt jojo med isarna, har gjort att banan bara kunnat öppnas på norra, inre Stadsfjärden.

Men man kan ju hålla sig på land också. I alla fall en stund. Picknick på kajen, där kommunen ställt ut sittgrupper med eldstad. De brukar vara utplacerade på isen och så blir det väl tillslut. Förhoppningsvis.

Vi gör en lång runda på nästan två timmar. Träffar bekanta. Jag fick också agera beställningsfotograf. Morfar och mormor ville skicka bilder från sin sparktur till barnbarnen i syd.

När vi närmade oss land igen hade solen tyvärr gått i moln och det blåste en del, till glädje för vissa.

Rödblommiga kommer vi hem till fikat.

Picknick i det vita





*****
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag, januari 17, 2015

Där står ...

.. herr Wollter och talar.
 
Om flyktingsituationen i Sverige.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
*****

Att vara hemma i stan ...

.. en sällsynt helg, ställer till en del bryderi. Visserligen av i-landskaraktär, men ändå.

Vi nyttjar ju vårt fritidshus året runt. Flyttar mer eller mindre dit under somrarna och under övriga säsonger är det företrädesvis helgernas boning. 30 grader kallt spelar ingen roll. Vi gillar att vara ute i tystnaden i skogen vid havet.

Där följer dagarna en rätt fastställd agenda. Frukosten är väl det som mest påminner om hur det ser ut även i stan. Förutom eldning i den bastanta täljstenskaminen då.

Och det är sistnämnda som sedan styr närmaste sysslorna. För utearbete lämpliga kläder tas på. Ved ska hämtas. Fåglar ska matas - och en och annan ekorre också, verkar det som. Det kanske ska skottas lite, eller fyllas på olja i facklorna som brinner så fint på kvällarna.

Sedan går man och skrotar i de där "lämpliga kläderna" mest hela dagen, eller åtminstone till eftermiddagsduschen. De har fått hänga på även på den sedvanliga skogsrundan.

Men fräsch och nyrengjord tar man sig på sig något slappt ur det något mer magra utbud av kläder som förvaras där i skogen. Det blir vad det blir.

Men här i stan .... Så fort frukosten trillat ner i tom mage, ska man in i badrummet och skrubbas. Och det är väl inga problem. Det följer ju också ett bestämt mönster.

Men sen börjar det. Vad ska vi göra idag? Vad händer? Vad ska jag ha på mig? Och jag går in i vår walk-in-closet (eg. klädkammaren), eller som många envisas tro att det heter, walking closet. (En sån vill jag inte träffa.)

Där bläddras mellan olika jeans, chinos, byxor, skjortor, tröjor, färger. För vi ska väl ut på stan, va??? Det ska fikas. Bland folk. Kanske.

Det är nu jag ångrar att vi inte åkte ut till skogen i alla fall. Trots det lite gråtrista vädret. Trots att vi bestämt annat, eftersom det var lite fest igår.

Ibland vill jag ha valfrihet. Frihet från att välja. Det får jag i stugan.

*****

fredag, januari 16, 2015

Viktig varning

Vi har begåvats med en gåva, bevars. En skål av känt märke. Exklusiv, stadig, och bra. Tung är den också. Behandlas med respekt. Säker för ugn, mikro, frys och diskmaskin. Lättrengjord och motståndskraftig mot repor. Hygienisk är den också.

Allt det där står, i det lilla informationsbladet som följde med. På engelska förstås - Skålen är ju gjord i Kina, så det får man väl tacka för.

Efter de där inledande lovorden kommer bannorna.
  • Använd ugnsvantar när du tar ut formen ur en varm ugn
  • Sätt inte in en fryst form i en varm ugn. Tillåt formen vara med och värmas tillsammans med ugnen
  • Låt formen svalna innan du tvättar den, eller sänker den i vatten
  • För att ta bort envisa rester, låt formen svalna och fyll den sen med varmt diskmedelsvatten och låt den stå i 15-20 minuter. Använd plastborste eller svamp om nödvändigt.
Sedan kommer det:
  • Never leave a dish fully immersed in water
Google översätter det som "Lämna aldrig en maträtt helt nedsänkt i vatten". Hm!?
Finns det alternativa översättningar, tro? Jodå - "Dish" kan betyda anrättning också.  Eller skål. Det är ju en skål, men varför skulle man inte få ställa den helt under vatten? Drunknar den? Kommer den att i panik börja sprattla för att komma upp och få syre? Det är nästan så att jag skulle vilja testa.

Garanti finns också, faktiskt. Men den gäller förstås inte om man har sönder den, använder den för kommersiellt bruk (?), eller för normal användning av produkten.

Men jag återkommer till den där nedsänkningen i vatten, och letar vidare i "dish-synonymerna". Och där har vi det.
 
En fullt förståelig restriktion: Lämna aldrig en pangbrud helt nedsänkt i vatten.

Nä - Le Creuset. Jag lovar!

Ej simkunnig pangprodukt


*****

Nä - Man kanske skulle dra ...

.. till jobbet.
 
Det är ju fest.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
*****