Igår gjorde jag en tur till det förflutna. Med en tidsmaskin av märket Audi och några goda vänner. Trots hot om bistert väder, startade vi från Ängdalsro, där vi tillbringat fredagkvällen med god mat och prat, vid halvelvatiden på lördagsförmiddagen.
Via Piteå (där vi upptäckte att de också hade förlorat sig i en annan tid. Mobiltäckning saknades helt. - Men de har väl något eget system, sa jag. Piteborna är ju kända för att göra allt schalva.) åkte vi till Glommersträsk och passerade sporthallen Flåsbodan (Jo - det står så på fasaden.) innan vi kom på att vi skulle svängt höger i korsningen före samhället istället för vänster, och fick alltså vända. Men det var en liten avvikelse bara. Det bistra vädret råkade vi ut för. Häftigt regn och trombliknande vindar duschade bilen
Snart bar det iväg på mindre och smalare vägar. Ut i de djupa skogarna. Förbi vackra skogstjärnar, för att så småningom skymta byn Gallejaur. Det var målet för dagen. Regnet avtog tidvis och vi såg hur molnen ljusnade emellanåt.
Byn är kultur- och naturreservat och ligger vackert belägen på sydsluttningen av ett 475 meter högt berg. Växtligheten är frodig och jag kan tänka mig att snösmältning och vår, kom jämförligtvis tidigt för den här trakten. Nedanför sluttningen ligger en fiskrik sjö. Husen är byggda av material från platsen. Högväxta granar finns det gott om. Livet var nog, trots allt, hårt och arbetsamt. De sista som lämnade jordbruken här gjorde det så sent som i början på 90-talet.
Det är en fascinerande miljö, som bevarats. Husen är aldrig ombyggda, förutom att man under någon trapp smugit in en toalett, eller gjort ett litet "modernt" kök av något som liknade en pigkammare. Byn hålls nu i skicka via en stiftelse. Verkligen värt ett besök. Jag kommer att återvända, för att om inte annat kika mer på naturreservatet. Kanske kan jag bjuda en lavskrika på korv. De gillar sån't.
*****
Läs mer om Gallejaur
10 kommentarer:
Fin reseskildring! Och väldigt fina bilder..... som vanligt när det gäller dig!
Tack Sven! Har du varit där?
Åh, tack för det. Vackra bilder och jag blir märkligt berörd av dom. Nästan så jag får tårar i ögonen. Det här med gamla tider? Och hur långt borta dom är... så långt från det liv vi lever nu.
Jag var ju inte med på den tiden. Men vemodigt känns det.
Bra att man tar vara på dessa miljöer. Ger perspektiv.
Jag var dit en gång medan systrarna fortfarande levde. Det var i maj och jag minns hur de ställt upp lådorna med sättpotatis på stängerna under taket där brödet brukade hängas. Det vilade en lugn och ro över gården. ellem
Jag var där i början av 80-talet, tror det var 82. Enligt den lokala kursplanen i OÄ skulle åk 4 göra studiebesök i ett vattenkraftverk. Jag var klasslärare och tyckte att det var ett torftigt innehåll för en hel dag. Så jag lyfte luren och ringde till systrarna Karlsson och frågade om vi fick komma med drygt 40 11-åringar och hälsa på. Jodå, sa Greta, det går bra. Alltså tog vi matsäck med och efter kraftverkbesöket for vi till Anders-Larsa-gården. Det var vackert väder och vi åt vår mat ute i gräset. Barnen sprang omkring och kilade in och ut i storhuset, i uthusen, bagarstugan och fuset där de fyra fjällkorna stod. De lekte med kattungarna och försökte klappa killingarna. Ebba berättade och svarade på de frågor som ställdes, men något välorganiserat studiebesök med föredrag och visning av lokalerna i god ordning var det inte. Det är trots det det bästa studiebesök jag någonsin har åstadkommit för mellanstadieelever, för det de upplevde där hos systrarna, det stannade kvar i hjärtat.
Det är 5 och en halv mil från mej till Gallejaur så nästa gång kan du höra av dej. Kom och hälsa på eller så kan vi ses vid Skellefteälven nånstans och koka kaffe.
Nej, Lisa var det som berättade, förstås.
Gabrielle: Gråt ut! Det hjälper. ;-)
ellem: Det måste ha varit intressant att se det hela i "verkligheten". Men vår guide var bra. Jag fick en bra bild över hur det måste ha varit på den tiden.
Ingela: Aha - Så de var "kända" redan då. Härligt att ungdomarna tog till sig upplevelsen. Fler borde få uppleva det.
Nja, kända är väl att ta i. Men jag visste att de fanns, mina dåvarande svärföräldrar bodde inte så långt ifrån och jag umgicks med folk som kände till stället och människorna. Kanhända hade Åke Edström börjat filma redan då, jag vet inte, tror att filmen blev klar ett par år senare.
Skicka en kommentar