lördag, november 23, 2013

Man ska inte vara mörkrädd ...

.. den här tiden på året, när man bor i skogen vid havet.

Jag går ut för att släcka några facklor i mörkret. Eller rättare sagt i månljuset, som lite spöklikt söker sig ner genom trädens grenar och målar snön svagt blå.

Men det är inte det som får mig att reagera.

Det är ljudet.

Innan jag förstår vad det är, hinner jag bli rädd - Ja, jag hoppar till ordentligt.

Men sedan fascinerar det bara.

Jag gör det jag ska och ställer mig sedan på förstukvisten och lyssnar. Ett obeskrivligt ljungande sjungande i stigande och fallande ton drar över fjärden. Ibland utåt havet. Ibland inåt land. Ibland från båda hållen samtidigt.

Har du någonsin hört havsisen sjunga?

Det är starkt!

*****

8 kommentarer:

Kersti sa...

Nej jag har aldrig hört den sången men skulle gärna vilja. Det måste vara en mäktig upplevelse. Jag bor ju i storstaden men är alls inte mörkrädd. Känner mig trygg i skogens mörker, tryggare än i stan.

Anonym sa...

Min pappa brukade säga att i skogen finns ingenting att vara rädd för. Och man kan alltid gömma sig. Men i stan däremot.... ellem

Anonym sa...

" Har du någonsin hort havsisen sjunga"- låter som namnet på en sång eller dikt, som väntar på att bli skriven; vackert!

Lillan i Cornwall



Bert Bodin sa...

Kersti: Det är som en urkraft från tidernas begynnelse. Man fantiserar gärna om dinosaurier, när man hör det i mörker.:-)

Bert Bodin sa...

ellem: Det är sant. Men samtidigt som sången brakar det ofta till i strandkanterna och då tänker man på att det kanske står en ilsken älgtjur och tittar på en. ;-)

Bert Bodin sa...

Lillan i Cornwall: Ja - Låt oss börja skriva. Du kan sjunga! ;-)

Anonym sa...

Oj, har aldrig hört det så starkt. Men kan gott tänka mig det, du beskriver det så bra. Bor i nordöstra Finland, och ja, det är inte alltid så lugnt i skogen heller. Obehagligt när man tex går där ensam, och någonstans helt i närheten en kvist bryts av ett troligen större djur, eller något grymtar till bakom träden. Då får jag oftast bråttom ut på vägen. Men oftast är det som tur lugnt. Lisa

Bert Bodin sa...

Lisa: Tack för fina ord. Och välkommen till min blogg. Att vara lite smått rädd då och då tyder nog egentligen på att man har bra fantasi. Det ska man nog vara glad åt.