.. att det får räcka! Lördagens massiva bevakning av händelserna här i Stockholm (Jo, jag befinner mig här.) börjar bli för mycket.
Direktrapporterna från blomsternedläggningen och malandet med repriser av presskonferenser blir snudd på parodiska.
Och sedan de där plywoodväggen som folk stod och stirrade på, medan en reporter sa ... just ingenting (TV4), samtidigt som många hävdade att det bästa vi nu kan göra är att minnas, men återgå till att leva som vanligt.
Låt oss göra det!
Men läs gärna Mikael Niemis självupplevda berättelse från händelserna.
Till media ber jag: Låt oss veta när det finns något nytt att berätta.
*****
Håller med till fullo.Det blev bara för mycket
SvaraRaderaJo, jag känner samma sak, men å andra sidan kan man ju välja att INTE titta på tv.
SvaraRaderaBabsan o Elisabet. Visst kan man välja att stänga av. Men aviserar man en direktrapport, så tror åtminstone jag att något nytt har framkommit och som finns att berätta.
SvaraRaderaIstället blir ungefär som sådana där inlägg som man ibland ser på FB: "Du kommer inte att tro dina ögon, när du .......".
Förr hände det att jag klickade. Och inget märkvärdigt inträffade mer än att jag såg mer reklam än vad mina ögon kunde tro.
Verkligen en inlevelsefull och skarpt dramatisk skildring av Niemi, tornedarlingar kan. Tack för den!
SvaraRaderaHär en liten lite galen protest mot döden signerad samme gänglige man.
När döden ringer på tänker jag inte öppna.
Jag vägrar helt enkelt.
Jag ska ifrågasätta hans behörighet
kräva legitimation och tillstånd
kedja fast mig i elementet, sparka i väggarna
tills han är omringad av upprörda vittnen.
Jag ska överklaga i alla instanser
komma med foto i Expressen
låta Jan Guillou pressa den djävulen i TV.
Jag ska få brev och grytlappar från främmande människor
folk ska hejda mig på stan
fler och fler ska följa mitt exempel
vi håller vägra dö-seminarier
det blir början på en folkrörelse.
Jag blir historisk
forskarna talar om Niemi-syndromet
tills jag en morgon
vid brödrosten
lömskt blir nedskjuten
av en fanatisk, friställd begravningsentreprenör.
Mikael Niemi (1959 -
Näsblod under högmässan, 1986
(Nogsamt bör man överväga något angivet val ehuru de känns osäkra. Jag väljer nog Bergmans väg ut ur dilemmat: ett parti schack!)
Tack för ännu en härlig kommentar Thord.
RaderaOm alla valde schack vore världen lite lugnare.