Springer på ...

.. min kusin och byter några ord. Sedan blir jag stoppad av en av mina läsare på gågatan.
 - Oj. Dig har jag inte sett på hundra år, sa jag.
 - Nä, men jag vet ju vad du gör, för jag läser Ögonblick i norr.
 - Men faktiskt är det så att jag tänkte på just dig härom dagen.
 - Jaså.
Och just då kunde jag ju inte komma ihåg varför. Men såhär i efterhand kom jag på det. Det var ett gammalt inlägg där hon också förekommer i handlingen, som jag råkade läsa av någon anledning.

Vi blev stående en bra stund. Hon ville veta hur jag hade det med min arytmi. Det visade sig att vi har liknande erfarenheter.

Så småningom vandrar jag vidare. Nere vid teatern träffar jag en ung kille och tjej med varsin hund, varav den ena så gärna ville hälsa på mig.
 - Så fina, sa jag. Vad är det för ras.
 - Det är australian shepherd, sa tjejen.
 - Ganska ovanliga här i Luleå, va?
 - Nja - Men just den här färgen är lite ovanlig.
 - Väldigt vackra, sa jag.
 - Tack så mycket, sa dom och så skiljdes vi.

Jag traskade vidare. Vädret var ju skönt. Kallt och stilla med tunna solstråk.

Usel bild. Men ändå!

I Hermelinsparken får jag syn på en intressant fågel. Jag insåg direkt vad det var. Det var en nötkråka som pickade i sig sembratallfrön (en favoriträtt för nötkråkorna) i skuggan under träden. Jag försökte så gott det gick att få en bild. Det lyckades sådär. Mobilen räcker inte riktigt till i de där sammanhangen. Pippin föredrog dessutom att flytta på sig mellan flera träd, så jag fick jaga lite.

En herre stannade en bit bort. Han hade också fått syn på den. Han hade tydligen observerat mina försök.
 - Å. Det är en så'n där härfågel va?
 - Nej. Det är en nötkråka.
 - Jaså, nötskrika.
 - Nej nötkråka, upprepade jag. Men jag vet inte om det är en sibirisk smalnäbbad, eller en europeisk brednäbbad, sa jag. Men fin är den.
Han höll med.

Ja, sådär går det till, när vi tysta, inbundna och buttra norrlänningar är ute och går.

*****