Tillklippt och snygg (Jag träffar min frisör var 5-6 vecka.), var det så dags igen att träffa min språkelev lite senare på eftermiddagen. En iranier, som vill lära sig mera svenska. Vi träffas en gång i veckan och det är så lärorikt för mig. Han säger också att de här timmarna är "som guld" för honom. Han talar aldrig så mycket svenska, som de under de här tillfällena.
Vi samtalar om ämnen, som han bestämmer till viss del. Ofta är det vardagliga ting. Men eftersom han känner till att jag gärna vandrar i fjällen, eller paddlar kajak, blir det en de snack om det också, eftersom han odlar samma intressen. Jag har med mig en karta över det område som han oftast besöker och jag kan ge tips om andra turer än de som han har gjort i området kring Abisko.
Idag ville han att vi skulle fortsätta våra samtal på puben. Han ville gärna bjuda på ett glas och det passade bra även för mig. Vi slår oss ner och fortsätter prata. Ibland får vi ta till lite engelska, eller lite franska, för det kan han un petit peu också.
Vid bordet intill bänkar sig efter ett tag ett gäng med sju män och en kvinna. Alla i 30-årsåldern skulle jag gissa. Det visar sig att några av dem känner min elev från jobbet, och en av killarna börjar prata med oss. Jag hör att han bryter och jag frågar varifrån han kommer.
- Italien, säger han.
- Aah, italiano, säger jag.
- Si, si, säger han. Tutti sono italiani. Han sveper kring bordet.
Och så är det hela igång. Jag blir presenterad för alla i gruppen. Fyra av dem pratar svenska
- Han talar italienska, säger Nico, som är den som först presenterades för mig. .
- Un po, sa jag lite urskuldande.
En annan kille frågar.
- Parla un po tanto, o un po po.
- Un po po, säger jag.
Men jag och min elev försöker koncentrera oss på svenskan. Det går så bra, så bra. Ölen slinker ner och jag får erbjudande om ännu en. Men där tackar jag nej.
Så småningom är det dags att gå hemåt och jag säger hej till det italienska gänget med en uppmaning:
- Devi solo parlare svedese con lui in futuro, säger jag och pekar på min elev.
Vet inte om det blev helt rätt, men de verkade förstå.
De lovade att bara prata svenska med honom på jobbet i fortsättningen.
Och så sa vi ciao och hej.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar