lördag, november 28, 2020

Karantäntillvaro ...

Vägen bort. Eller hem.

.. i skogen vid havet
innebär att man inte träffar en människa. Man ser att det lyser här och där, men hälsar inte på. Särskilt när vi vet att ett fall av misstänkt covid finns bara några hundra meter bort.

Men idag träffade vi i alla fall samfällighetens förre ordförande, när han kom körande i sin bil och mötte oss på promenad. Det blev en pratstund med nervevad sidoruta och behörigt avstånd. Han var på väg ner till sin stuga för att adventspynta.
 - Det måste man ju, trots allt, tyckte han. 

Det blev också prat om skridskoåkning. Havsisarna håller ju på att lägga, och han längtar ut tillsammans med kompisar.
 - Nja, sa jag. Läste att isen hemma i Södra hamn bär personer som väger högst 50 kilo. Tror inte du kvalificerar dig.
Han skrattade. 

Och snart sa vi hej, och gick vidare genom tysta skogar.

Snart skymtar vi havet igen.


*****

2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Vilket ljus! Vilken bild!

Bert Bodin sa...

@ Elisabet

Typiskt Norrbotten.

Tack! 🙃😉